Igår var det kalas för älsklingen som fyllde 24 tidigare i veckan. Så kvällen började med att jag och yllestrumpan kommer en och en halv timme efter "start-tid". Det var för det första helt i enlighet med vår sedvanliga tidspassning när det gäller aktiviteter av liknande karaktär. Dessutom så var det nog inte så farligt viktigt att komma "i tid".

Nåja. Lite Xider, med på tok för mycket glitter i (nu har jag glittrat klart för det här året), och en taxiresa ner på stan - i snöstormen - blev resultatet av födelsedagskalaset/förfesten. Le Fleur blev det som vanligt. Det var lite lagom mycket folk, men ganska nördigt utbud, så vi insåg ganska snabbt att vi antagligen inte skulle hinna bli onyktra nog för att supa ens en liten andel snygga. Så jag och älsklingen får för oss att glida vidare. Firman lät som ett bra alternativ (?!), men det var det INTE. Oasia var på väg att stänga, och jag konstaterade att mitt sällskap hade börjat få ut alkoholen i kroppen. Så det blev en taxi hem till Almquist för efterfest.

För att sammanfatta det som händer sedan i korta drag, så måste jag säga att jag är mäkta imponerad över att jag faktiskt tänkte efter före, agerade med hänsyn till de i min omgivning och natten resulterade i att jag somnade något missnöjd över mitt beslut ändock nöjd över beslutet i förhållande till ett större sammanhang.

Idag så bakas det pepparkakshus. Efter egen design.

Jag har ingen som helst aning om det kommer att passa ihop i slutändan. Men jag hade en vision som jag har ritat upp och måttat noggrannt. I alla fall när det gäller allting annat, förutom taket. Då orkade jag inte måtta lika mycket, och det skulle ha blivit en massa matematik eftersom huset är vinklat utåt.

Vi får väl se resultatet imorgon. Jag tror inte att jag kommer att orka dekorera och limma ihop det ikväll. Men vi får väl se. Jag måste ju ändå rasta hunden, så det kanske blir en sväng till ICA. Måste bara bestämma mig för om det är läge att göra glasyren själv, eller om jag ska köpa färdig... Och måste det vara NonStop på, för att vara ett regelrätt pepparkakshus?

 

Det bakas pepparkakor här hemma.
För första gången i mitt liv så tänkte jag att jag skulle baka pepparkakor på riktigt. Dessvärre så köpte jag en påse med pepparkakskryddor, istället för att ösa på de var för sig. Det är lite fusk. Men nästa gång lovar jag att det ska bli på riktigt-riktigt.

Jag är en sån jävla bull-morsa!

Det är vinter på min balkong...

Det är helt sjukt vad kallt det är ute! Nu var det dock bara -5 grader ute. Men det räcker och blir över. Och det är lite halt att köra bil... Jag gjorde tabben att öppna vinflaskan och sen börja skura diskbänken (inför pepparkaksbaket) innan jag tog första sippen. Det resulterade att jag fick rycka in som bonusmamma åt min 18-åriga bonusson. Tydligen så ska min lägenhet få agera förfest-lya när jag är hos S på födelsedagskalas...

Men nu är det dags att fixa lite pepparkaksdeg, och jag HAR börjat dricka vin nu...

Jag har beställt lite underkläder via nätet (eftersom min bh-storlek tydligen knappt finns i butik) och har gått och väntat på att de ska komma. Igår kväll (onsdag) så får jag sms'et: "...finns att hämta hos ditt ombud..." Hur kul känns den!? Jag visste ju redan då att jag skulle vara borta minst ett dygn.

Och mycket riktigt. Nu har det efterlängtade paketet legat där sedan i onsdag, och jag håller tummarna för att jag ska hinna hämta det imorgon, fredag.

Det må vara ett i-landsproblem, men jag är lätt missnöjd i alla fall!

Jag insåg precis att jag har skrivit över 240 inlägg här. Det är lite coolt! Med tanke på att jag har haft mina ups and downs när det kommer till skrivandet. Det var ju dessutom ett tag, för ganska precis ett år sedan, som jag tog bort väldigt mycket av det jag har skrivit. Jag kan sörja det nu, både texterna som försvann och anledningen till att jag tog bort dem... Jag har tänkt på det ganska mycket den senaste tiden.

Saknar dig förbannat mycket ibland! Men det kanske var rätt det som hände, time will tell. Men ibland så undrar jag om jag hade min chans då. Om vi hade vår chans då. Loose some to gain some, brukar man ju säga, men jag vet inte om jag vill och kan tro på det längre.

Nu är det tisdagskväll, igen. Tiden går så fort. Och tur är väl kanske det?! Livet rullar på - inte för att jag tvivlade...

Men nu är det i alla fall dags att försvinna iväg till Stockholm lite. Vara borta på riktigt en stund. Ett miljöombyte kanske kan göra mig gott. Jag funderar på att vara i Stockholm lite mer än vad jag har varit den senaste tiden. Jag kan nog behöva komma bort, om än för korta stunder. Komma på lite andra tankar, och kanske träffa nya trevliga människor.

Kyss å slask!

Arrgh!

Det är så mycket SNÖ överallt!

Jag måste dock erkänna att jag är grymt imponerad över mitt bra humör, trots detta kaos. Dagen började med att jag insåg att det bara var att låta cykeln stå, och börja promenera med Britta till dagmatten (+20 min) för att sedan inse att bussen som skulle gå inte kom, utan jag fick snällt vänta på nästa, som det var ej påstigning på, för att ta den tredje (+15 min). När jag sedan kommer till stationen, där jag har missat mitt första tåg, så inser jag att även nästa tåg (ord. avgångstid 09:35) är försenat till 09:52, vilket innebar att det avgick först runt 10:00 (+25 min). Jag kom alltså till Stockholm 10:40, istället för planerat 09:51. En total försening på ca 50 min - alltså så sparade jag in typ 10 min från mina första förseningar under morgonen!?

Sen blev det en sen hemgång. Jag trodde att cheferna skulle dyka förbi, så jag satsade på tåget som skulle avgå 17:41. Men det var så klart sent in från hallarna så det avgick 17:53 (+12 min). Därefter så stod vi stilla precis utanför Stockholm Central ett tag, för att vi sedan skulle få beskedet att växlarna var trasiga - så tåget skulle åka via Arlanda istället för Märsta. Det drabbade iofs inte mig - bara de stackrarna som skulle av i Märsta... Men vi fick ju vänta på att få komma till Arlanda. Kort och gott, hade tåget gått som det borde så skulle jag ha varit i Uppsala 18:21, men jag kom istället in typ 19:00.

Och tack vare sann vänskap så fick jag skjuts hem! Tack Y, du är en ängel!

Nu ska det glöggas lite. Träningen blir inte av idag. För sent för att äta middag, vänta 1,5 timme och sen ut i 40 min. Jag kommer inte att somna förens efter midnatt då...

Och jag som ska till Å och träffa bäbis imorgon!

Får se om det kommer lite vinterbilder från Uppsala senare :)

Nu har jag varit ute och sprungit (träningen går att följa här) och är jäkligt nöjd! Det är 44 minuters lycka att vara ute och springa. Nåja, i alla fall de sista 20 minutrarna är total lycka. De första ca 20 minutrarna går åt till att aktivt tvinga sig själv till att fortsätta - sen när man kommer in i lunken så är det total lycka!

Det snöar ute! Jag vet inte om jag gillar det, egentligen. Men ikväll så var det fint.

Häpp Häpp!

"Livet är som en godispåse, man vet aldrig hur nästa karamell kommer att smaka..."

Och det kanske är så. Man vet aldrig hur det kommer att bli. Jag vill ha en chokladbit nu! Det har varit alldeles för många surisar den senaste tiden...

Jag hade en uttryckning som jourhavande kompis ikväll, men nu har jag och Britta landat hemma igen.

Jag är glad att jag kan få finnas till hands. Jag blir så ledsen när de som står mig nära är ledsna, speciellt när det är någon i deras nära omgivning som gör dem ledsna. Och så är det skönt att få vara den som underlättar lite - det gör den egna bördan lite lättare att bära.

Varför kan inte vi alla bara få vara lyckliga? Like in the movies...

Lite mer musik för kvällen:
Natasha Bedingfield - I bruise easily

Äntligen så är måndagen nära, och helgen är avklarad. Dessvärre så innebär varje genomliden helg ett steg närmre julafton och nyår. Egentligen så borde jag kanske inte klaga, det är ingen större skillnad på den här vintern mot alla andra. Men ändå så känns det som att det nya året inte kan komma fort nog. 2010 kan INTE bli sämre än 2009. Det är en teoretisk omöjlighet. Då inte sagt att hela 2009 har varit skit, hela tiden.

Men jag hoppas nog lite på att 2010 kan få vara mitt år.

Söndagen lider i alla fall mot sitt slut, i samma takt som ensamheten tränger sig på. Förhoppningsvis blir det lite glada nyheter kring boendesituationen imorgon, men man ska väl (som vanligt) inte hoppas på för mycket. Men jag kan erkänna att jag har bett till Gud både en och två gånger om att det ska bli som jag vill. Lite med argumentet "att någon gång kan väl jag få det jag vill ha också!?" Vi får se hur det går med det...

Det är lustigt, att man under hela sitt liv (i alla fall hittills) så har man hållt tummarna för att livet ska bli så mycket bättre nästa år. Men varje år så ser man tillbaka och inser att de bästa och roligaste åren har man redan haft. Varför tog jag inte mer vara på dem när de var?

Jag försöker leva med mottot att livet är för kort för att det ska spenderas på att ångra saker som man har gjort, eller inte gjort. Det enda jag tror att jag kommer att ångra, den dagen då det är dags, är nog att jag inte tog tillvara på de lyckliga stunderna man har haft. Och kanske lite grann att man inte tog vara på stunden, utan strävade efter ännu mer lycka - som snarare resulterade i det motsatta.

Jag kanske ska sluta sträva efter att vara lycklig, och bara ta tillvara på det jag har just nu - oavsett om det är bra eller dåligt.

Lite spotify, söndagen till ära:
Arvingarna - Låt oss bara vara vänner
Lily Allen - 22
Emil Jensen - Allt jag gillar upphör

Jag och Britta ligger i soffan och bakis-myser. Jag mår inte så dåligt, men lite seg är man...

Å andra sidan så kanske jag inte ska klaga... Jag har ju min underbara Britta som vet hur man optimerar situationen med en berusad matte - som just nu ligger på mina ben och snarkar nöjt.

Jag älskar henne. Över allting annat.

Jag är nog ganska välmående efter gårdagen, som blev lite av en heldag.

Först en sväng till jobbet. Lite kris. Sen hem, till Uppsala och middag - lasagne. Sen hem till mig, för förkrök. Sen ner på stan, till Flustret.

Jag vaknade dock irriterad idag. Irriterad och besviken. Jag vet inte över vad. Och jag vet inte om det egentligen är någonting. Det kanske bara är söndagen som gör det?! Jag vaknade upp ensam i sängen och såg de sista minutrarna på Flustret spelas upp framför ögonen; vi är på väg mot utgången, med honom bakom mig. Han knyter banden på min klänning åt mig. Jag ser honom gå upp till övervåning - för att hämta sin jacka trodde jag. Men antagligen inte, han är i alla fall inte med i taxin hem. Helt enligt överenskommet. Men fy fan vad ont det gjorde. Gör.

Sen har jag legat och varit irriterad över hur han betedde sig mot mig under kvällen. Ändå så önskar jag ju att han vore här.

Nu är i alla fall snart alla "våra" saker slut. Idol har fått sin vinnare. Flickan som lekte med elden-trilogin är snart klar. Så snart är vi över. På riktigt. På alla sätt. Det är snart ett nytt år - Vi håller tummarna för det!