Allt eller inget
Jag vet inte om det är en styra att vara säker på sin sak från början och följa känslan, eller om det är en svaghet som gör att man tappar kontrollen över vad som är rationellt och "socialt accepterat". Jag vet i alla fall vad jag vill - och jag tycker inte om att vänta på att andra ska fatta beslut. Samtidigt så måste jag lära mig att respektera att alla kanske inte är lika snabba.
Men jag är nog en allt-eller-inget-människa. Och jag hoppas att jag någon dag kan träffa någon som kan möta det.
Do I know?
Jag tror att jag kom fram till att jag tror att det kan vara värt det. Att investera lite känslor faktiskt kan ge utdelning, om inte just nu, så i en framtid. Jag tror att det finns mycket där. Men ändå så stannar jag till emellanåt och tvivlar. Varför? Är det för att det inte är rätt? Eller är det bara för att jag är rädd?
Någonting jag har lärt mig genom åren är att gå på min magkänsla. Men när jag tänkter för mycket så försvinner känslan. Jag börjar analysera, och jag tappar känslan.
Men, vet jag vad jag ger mig in på?
Jag har saknat dig...
"Jag har saknat dig"
Tystnad
"Mer än vad jag trodde själv"
Tystnad
"Okej..."
Tystnad
"Vi ses på tisdag..."
"Vad är det nu?"
"Jag har saknat dig, och... Det gör ont..."
Det gör ont att ha saknat någon, utan att ha varit saknad själv. Det gör ont att erkänna det, utan att få höra någonting tillbaka.
Jag vill inte höra någonting som du inte menar. Och att du inte säger det betyder alltså att du inte har gjort det. Och det är det som gör ont.
Nåja, jag har i alla fall saknat dig. Take it or leave it.
The Talk
Hur inleder man the talk? Det där jobbiga samtalet om vart man står och vart man är på väg. Och när är det tillåtet att ta snacket? Finns det en tidsgräns för vad som är okej?
Ja, jag kan väl kanske tycka att man kanske inte behöver ta det första veckan. Men finns det någon "gyllene regel" för när man kan gör det? Är två månader för tidigt, måste man över den första 3-gränsen?
Jag kan i alla fall erkänna att jag tycker att det SUGER att köra snacket, ännu mer att vara den som startar det. Ändå så hamnar man i det läget förr eller senare, och det kanske är lika bra att vara den som tar första steget - så slipper man bli överrumplad när den andra slänger ur sig första frågan. Men det svåra med att vara den som "gör det" är att man hänger ut sig själva ganska hårt. För att om man tar upp det, så betyder det ändå att man bryr sig, och att man bryr sig betyder ju i sin tur att det i alla fall finns en möjlighet till känslor. Och känslor vet vi ju alla hur kul de är - ibland!?!
Jag har nog i alla fall försökt att inbilla mig själv och leva efter mottot hellre ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls. Och jag tror att det är sant, så sant. Det behöver inte betyda att man dumdristigt kastar sig in i allt och första bästa relation, utan att bara våga känna - inte tänka så mycket. För mig så handlar det om att våga erkänna att känslorna finns där, våga känna i hjärtat - och inte tänka för mycket på vad det kan innebära.
Du kan inte veta att fallskärmen kommer att lösa ut när du kastar dig ut från planet. Du kan säkerställa att du har fallskärmen på dig, och att den är vikt på ett optimalt sätt. Men du kan aldrig vara garanterad att landa säkert, mjukt och helskinnad. Men ändå så är det så många som älskar att hoppa fallskärm! Och är det inte samma sak med kärlek? Man måste våga hoppa. Man kan aldrig garantera att man landar mjukt och fint - men man kan passa på att njuta av utsikten och alla känslorna som rusar genom kroppen under tiden - och leva på hoppet och tron om att det kommer att landa bra.
Våga ge dig hän! Det är faen så mycket roligare att krascha - det kanske inte känns så just då - men resan dit var antagligen sjuhelvetes fantastisk! Så the talk kan nog egentligen aldrig komma fel. Det handlar bara om att ha hjärtat på det rätta stället och våga utelämna sig själv lite. Våga känna. Och framförallt - lyssna på vad den andra säger, hör inte bara det du tycker att du hör.
Bild lånad från http://www.lufthav.se/
Söndagar
En singel-söndag går ut på att man hänger med sina polare, som också är singlar (eller åtminstonde gräsänkor/-änklingar). Man pustar ut efter helgens eskapader och går igenom de eventuella happenings som har varit. Man umgås med likasinnade, och tjurar lite över att helgen redan är slut och det är dags att gå tillbaka till jobbet på måndagen.
En par-söndag går egentligen ut på samma sak som en singel-söndag, den enda skillnaden är bara att man istället tar tillfället i akt och passar på att mysa ut ordentligt tillsammans med sin älskling. Innehållet är i princip detsamma, man pratar om helgen som har varit, tjurar lite över hur veckan ska bli, men istället för att kanske ta en söndagsstänkare så tar man ett litet söndagsligg.
Så egentligen kan man kanske krasst säga att valet av partner på söndagen avgör om man anser sig vara singel, eller inte?!
Fetto!
Hur kommer det sig att man har dagar då allting bara är så... FEL!?
Den senaste tiden skulle jag beskriva som en period i mitt liv där jag bara har stått vid sidan och tittat på när min kropp har förfallit. Jag har nog aldrig känt mig så fet och oattraktiv på många långa år. Även om byxorna sitter åt snäppet mer än vad de gjorde för någon månad sedan så ser jag mig själv om några månader som ett riktigt fetto. Men vad gör jag? Jag sätter mig i soffan med en chokladbit, tycker lite synd om mig själv och tänker att på måndag så ska jag börja träna igen... Men hallå! Det är två veckor sedan som jag kom på att det var dags att göra någonting åt saken! Två måndagar har gått nu. Det är redan för sent!
Vad är det som gör att man inte orkar? Vad är det som gör att man släpper taget om någonting som har varit så otroligt viktigt i ens liv? Jag skulle kunna tänka mig att ett av svaren skulle kunna vara att det dyker upp någonting annat som är mer viktigt, eller att det händer någonting som gör att man faktiskt inte har möjlighet. Men när inga av de alternativen stämmer in på mig, vad är det för fel då?
Hur kan det bli så att man bara hamnar i en gråzon och nästan till och med utanför, så att man står och tittar på när allting man har kämpat för försvinner, utan att man har någon ork till att jobba för att behålla det? Betyder det att det inte betyder någonting för mig? Eller betyder det bara att jag inte bryr mig just nu, av en massa olika skäl? Och i så fall, hur faen börjar jag bry mig igen?
Bild lånad från http://presleydenten.bloggspace.se/
How nice...
Det var nog inte det som var värst egentligen. Utan jag kom på mig själv med att känna att jag inte passade in. Jag kände mig obekväm och inte alls rätt i situationen. Och kanske så var det till och med så att jag inte kände så mycket, inte så mycket mer än den hemska andedräkten. Jag funderade på det en bit mot tunnelbanan, om det handlade om att jag faktiskt inte hade några känslor, eller om det bara var så att den senaste tidens situationer, för både oss och bara mig, gjorde att jag inte riktigt var i stånd till att vara dökär.
Måste det vara så att det pirrar i magen varje gång som vi ses? Eller betyder att jag saknar honom någonting som räcker?
Just nu är det lite som det var i början. Jag saknade honom när han inte var där, men när han väl var där så funderade jag på om jag verkligen ville det. Men sen så blev det ju bra, och jag vågade släppa till. Men nu verkar det som att jag har gått tillbaka ett steg. Är det fel på mig? Eller är det bara en massa omständigheter som gör att jag avskärmar mig lite igen?
Varför ska jag vara så satans svår hela tiden?
Skönhet
Skönhet ligger inte i betraktarens öga - det ligger i betraktarens hjärta.
Bild lånad från: http://minghetti.wordpress.com
Cool = Kall?
Betyder att man är cool att man är kall? Eller är det ett försök till att ge en komplimang?
Med relationer så följer känslor. Bra som dåliga. Att bry sig om, och att tycka om, betyder också förhoppningar och förväntningar. Med det så kommer förhoppningsvis glädje och lycka, men lika stor är risken för besvikelse. Men hur vet man då om sannolikheten för glädje och lycka är större än besvikelsen? Och hur bra är glädjen och lyckan i relation till besvikelsen.
Prata i telefon kan jag göra med mina vänner. Timlånga samtal om livets stora frågor avverkas mer än gärna med vännerna. Skicka snuttiga sms kan jag göra med ego-boosten från krogen. Besvikelse kan jag få från dem som jag inte kan komma ifrån. Närhet och kärlek är dock någonting som inte vem som helst kan bistå med. Jag kan inte välja vem, när eller hur. Men jag kan välja, eller välja bort, utifrån hur jag tror att mitt hjärta kommer att må.
Så, vill du ha min kärlek? Skip the bullshit and make a move. I'm right here for you, don't waste the time.
Runka?
Hur kommer det sig att manlig onani (att runka) är så spännande? Eller så kanske det bara är jag som tycker att det är spännande...
Jag har den senaste tiden fascinerats rätt mycket av fenomenet "runka". Och jag har konstaterat att det är oootroligt olika mellan kille och kille, man och man. Jag har hört intervall från 2-3 gånger per dag, ner till någon enstaka gång i veckan / när andan faller på. Jag har också funderat en del på varför det är ett så känsligt ämne för många tjejer att prata om, och för dem att höra talas om.
Jag personligen har nog ganska hårt fastställt att jag inte skulle uppskatta om min partner smet undan på toaletten för att runka, när jag är hemma. Så länge jag och min partner befinner oss i samma lägenhet så vill jag nog vara delaktig i hans sexliv, även om han sköter det själv. Är vi däremot inte på samma plats så vill jag ju helst tro att han fantiserar om mig när han gör det, även om jag inser att jag lurar mig själv som intalar mig det. Men är det inte så - att vi vill vara vår mans sexigaste fantasi? Jag vill i alla fall vara det. Även om jag inser att han kan bli kåt av att se en schysst brud på bussen. Och jag vet inte än om jag kan ta ställning till vad jag skulle tycka om han såg en schysst brud på bussen, blev kåt och kom hem till mig och sexxade. Men jag kan i alla fall tycka att jag hellre är lite delaktig - än inte alls.
Men hur kommer det sig då att det är så obekvämt med mäns runkande? I porrfilm så runkar männen av sig själva till stor del, och det kanske bidrar till en känsla av förnedring och dominans. Och kanske är det så att runkandet är en av de få moment i männens liv som vi kvinnor inte har någon som helst makt över. Jag tror att de flesta kvinnorna skulle vilja vara en runkfantasi för många män, men skulle nog rynka på näsan om de fick höra att de var det. Varför?
Om jag bara talar för min egen del så kan jag erkänna att jag blir obekväm av insikten om att min partner runkar i min frånvaro, även om vi snart ska ses eller nyss har setts. Samtidigt som jag faktiskt inser att det inte är personligt på något mer plan än på hans personliga. Det rör varken mig, eller någon av de andra "donnorna" som han kan tänkas fantisera om, utan bara honom. Och egentligen, vad är det för konstigt med att han "gör det" - jag "gör det" ju också (när andan faller på).
Men sammanfattningsvis så kan jag nog i alla fall runda av med att samtliga som jag har samtalat om detta med, så finns det ingenting som slår att sexxa med någon som man tycker om / älskar. För att sex / älskog / göka / ligga (you name it) är ju sjukt bra - och som man brukar säga: delad glädje är dubbel glädje!
Drömmar och nuet
Varför är alltid relationer så satans svåra? Och varför ska det vara så sjuhelvetes svårt att få allting att gå ihop, eller svårt att få det att inte vara ihop?
Ibland så är det svårt att förstå varandra. Ibland så kanske man till och med förstår varandra FÖR bra. Men på det stora hela så är de flesta relationerna så satans svåra, på nåt sätt. Och till slut så hamnar man i att man fortsätter att vara tillsammans bara för allting som man har varit med om. Eller så stannar man i relationen för allting som man vill vara med om. Den stora skillnaden är nog framtidsvisionen. För att oavsett om det handlar om det förflutna, eller som framtiden, så handlar nog en överlevande relation om att man är nöjd med nuet. Men nuet räcker inte varje dag, hela tiden. Man kan inte bara leva idag. Vi människor fungerar inte så. Vi måste ha drömmar och planer för framtiden för att orka oss igenom nuet.
Det kanske är jättesnurrigt, och jag kanske är helt ute och cyklar, men jag tror att drömmen om en framtid är det viktigaste i en relation. I en långvarig och stabil relation. I början och kanske ett litet tag så kan man bara leva i nuet men när vardagen pockar på alldeles för mycket så måste man ha drömmar och planer för att ta sig igenom dagarna, för sin egen skull, tillsammans med någon.
Finns inte drömmarna och planerna så finns inte mer än nuet, och nuet är inte alltid glamouröst. Och utan lite glamour i förhållandet så blir det ganska grått och trist. Och man orkar inte med grått och trist, dag för dag, utan fantasier som lyser upp vardagen.
Men om nu drömmarna inte finns - hur faen gör man då? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Men jag tror att livet är för kort för att man inte ska ha drömmar. Och det handlar inte om att det är fel, det är bara inte rätt. Man förtjänar så mycket mer. Man förtjänar att vara tillsammans med någon som förstår, älskar och drömmer. Man förtjänar att vara med någon som man förstår, älskar och drömmer om, och med. Man kan vara helt totalt olika - men man måste nog vara det på ett likadant sätt. Kärleken är förunderlig, och man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men jag tror att vi alla förtjänar den stora kärleken. Like in the movies. För att det kan hända - som i filmerna.
Framtiden
Varför är det så läskigt att kalla varandra för pojkvän - flickvän? Betyder det ens någonting mer än att man träffas, och träffar ingen annan? För att det pratade vi ju om och kom fram till för ett tag sedan, att vi inte träffar någon annan... Men jag är inte flickvän?!?
Nej, okej. Jag ska inte klaga. Vi har träffats i en och en halv månad, från scratch. För en och en halv månad sedan så kallade han mig fantastisk. På riktigt. Det var då vi började träffas, nyktert och "på riktigt" med samtal och mat. Sedan dess så har vi träffats mer än vad som kanske är hälsosamt, och "korrekt". Men jag tycker om att somna brevid honom, och jag tycker framförallt om att vakna med honom vid min sida.
Ja, det tog ett litet tag innan det blev så bra. Nästan hela första månaden så var jag otroligt tveksam till det hela, och hela han var nog ingenting som jag hade tänkt mig. Men helt plötsligt så bara släppte det, och livet känns bara oförskämt bra när jag har honom bredvid mig.
Nu har vi börjat träffa varandras vänner. Mina har han sprungit på någon gång under de senaste två veckorna. Nu har jag också blivit presenterad för en av hans vänner. Inte som flickvän, utan bara som jag. Helt enkelt. Men hans vänner känner till mig. Men jag vet inte som vad.
Idag så pratade vi om mina bostadsplaner. Jag vill gärna bosätta mig närmre Stockholm, gärna innerstaden och/eller norrut. Det skulle dessutom vara passande för honom, på så sätt att jag kanske skulle få påhälsning ibland. Till slut så lyckades jag få veta vad han nästan hade råkat säga; men jag vet ju i och för sig inte var jag kommer att vara i framtiden... Men han insåg ganska snabbt att det då lät som att han planerade att vi fortfarande skulle träffas i framtiden. Och det skrämde honom. Vad är det som är läskigt?
Jag fattar också att vi har träffats för kort tid för att kanske ens fundera på någon form av framtid, samtidigt så finns det ju ingen anledning till att fortsätta träffas om man INTE tror att det kan finnas en framtid. Och även om vi skulle prata om framtiden som om vi trodde att vi skulle hålla för evigt så fattar vi väl båda två att saker och ting kan hända som förändrar det som är just nu. Men finns det någon anledning till att träffa någon om man är rädd för att se en framtid?
Jag kräver inte att bli kallad flickvän, för att det är inte det som är viktigt. Men jag vill ju gärna få tro att det i alla fall finns ett hopp om att det kan finnas en framtid, om allting fortsätter i den riktningen som det har gått i hittills. Situationerna blir ju näst intill löjliga efter ett tag... Det ska poneras att vi fortfarande träffas i slutet av sommaren och om det nu skulle vara så att vi i alla fall ses någon vecka till så kanske vi kan planera den som så... Hallå!?! Jag träffar dig för att jag tror att jag kommer att tycka om dig i slutet av sommaren också! Och ja, jag förväntar mig att vi ses nästa vecka också - för att du ger ett ganska starkt sken av att du vill det. Jag skulle kunna prata om dagen vi gifter oss, utan att tro att det måste bli så sen. Jag har i alla fall en tå kvar på jorden och förstår att man inte kan planera en framtid tillsammans efter en dryg månad. Men man måste väl ha tron på att det kommer att bli en framtid, eller?
