Det känns så bittert att klaga ibland. Att klaga över tillvaron, över livet. Men samtidigt så - varför skulle jag inte få det?

Jag har ett jobb. Ett bra jobb, som jag trivs med. En grym arbetsplats med fantastiska medarbetare. Jag har lön så att jag klarar mig. Jag har min jycke (som för det mesta faktiskt är bra) som jag älskar över allting annat. Jag har en lägenhet som (även om den är liten) är fräsch och helt klart schysst (lite dyr bara kanske). Jag har min lilla bil, som är bensinsnål och skön att köra - liten motor dock. Och självklart så har jag mina underbara vänner (lillebror inräknad där)!

Men ändå så känns det som att någonting saknas. Jag vaknar på morgonen och känner att "jaha, då var det dags för en dag till..." istället för "yes! En ny dag - förtjänar jag ALLT det här?!"

Det kanske är dumt att klaga. Men ändå så är det där lilla extra som aldrig verkar hända. Jag kanske är för kräsen helt enkelt. Surt! Bättre lycka nästa gång?