Jag hade en uttryckning som jourhavande kompis ikväll, men nu har jag och Britta landat hemma igen.

Jag är glad att jag kan få finnas till hands. Jag blir så ledsen när de som står mig nära är ledsna, speciellt när det är någon i deras nära omgivning som gör dem ledsna. Och så är det skönt att få vara den som underlättar lite - det gör den egna bördan lite lättare att bära.

Varför kan inte vi alla bara få vara lyckliga? Like in the movies...

Lite mer musik för kvällen:
Natasha Bedingfield - I bruise easily