Livet är faen orättvist! Tyvärr är det orättvist alldeles för ofta, och kanske för fel människor.

Jag är inte perfekt. Jag kan erkänna att jag nog både en och två gånger har önskat att någon i min omgivning skulle misslyckas. Det är nog ingenting konstigt, och det handlar nog inte om att jag inte unnar någon annan lycka. Utan nog bara för att jag har tyckt att det kanske borde få vara min tur en gång emellan alla andras tur-turer.

Men så finns det de som aldrig tycks få ha lite tur. Eller lite glädje. Hur mycket skit ska en person orka ta? Och vad är det som gör att de "förtjänar" det?

Man skulle kunna se på det som att man måste ner på botten, för att det ska kunna vända. Eller så måste man kanske ner riktigt på botten för att man ska bli förbannad och ge sig faen på att det SKA vända. Men om man inte har några krafter kvar för att få det att vända? Vad gör man då?

Jag vill i alla fall sända dig, vännen, en tanke. Vi alla finns här, oavsett om du är glad eller ledsen. Låt oss få finnas här och stötta dig. Du är bäst, och du förtjänar bara det bästa! Men du kanske behöver klättra upp själv, det kanske inte vänder av sig självt. Och det är därför som vi är här, för att vi ska stå bakom dig när du bestämmer dig för att börja klättra. Vi står precis bakom för att du inte ska ramla ner igen. Du är värd mer än det här - men du måste känna det själv också!