Dags att byta
Livet har helt enkelt kommit dit som strävan i början av bloggen var till. Så för att upprepa mig lite; Mission completed. Jag stänger den inte för gott - för att en dag kanske jag känner att jag kan återuppta den, även om jag hoppas att det inte är på samma grunder som vid starten...
Nu går mitt vanliga liv att följa på BRITTA - EN DAG I TAGET, RESTEN AV LIVET istället.
Det kanske bara är jag
Jag vet inte hur mycket jag vill sätt ord på det, egentligen. För att jag vill inte att det ska bli för mycket på riktigt. För att egentligen så är det ju ingenting - men det kanske är just det som är problemet.
Jag behöver få, för att kunna ge. Jag behöver få höra, för att kunna säga. Jag behöver känna, för att kunna ge känslan. Ge mig en vattendroppe - så kan jag skapa dig en regnbåge.
Som sagt, jag känner mig bara otroligt ensam just nu. Trots att jag vet att jag inte är det. Och det är nog det som gör att känslan är mer skrämmande. Det är som att jag skulle stå i mitt eget lilla lusthus, se mitt eget liv hända runt omkring men inte kunna lämna min plats. Vissa dagar är det trevligt att stå där, andra dagar inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig därifrån. Jag vet inte vad som saknas. För att egentligen så har jag ju det ganska bra just nu. Kan jag inte bara få stå stilla och uppskatta det nu ett tag? Vad är det jag strävar efter? Vad är det jag vill?
Ge mig några dagar så kanske jag kan lista ut det... Eller så är det bara jag som mår lite konstigt just nu. Det kanske inte är något stort eller dramatiskt. Det kanske inte ens är någonting att bry sig om. Det kanske bara är en fas. Det kanske bara är lite pollen i luften som får mig att må konstigt - och jag fäster mig vid det mer än vad jag borde. Det kanske bara är jag... Det kanske bara är jag som är lite väl dramatisk just nu.
Jag lovar, jag ska ge mig lite tid innan jag fattar något större beslut.
I fredags...
Eller så är det bara så att jag trodde att en del skulle vara annorlunda än vad det egentligen är, samtidigt som jag är jäkligt nöjd med hur det faktiskt är. Jag känner att allting jag känner är så dubbelt, tvetydigt. Ena stunden så är allting så bra, för att sedan helt plötsligt bli precis det som sörjer mig.
Just precis här och nu så känner jag mig otroligt ensam. Det är så mycket som har förändrats, ändå inte så mycket. Och för första gången i mitt liv, när jag har möjlighet till förändring, så vet jag inte ens om jag vill ha det. Det kanske är det som tynger mig. Att jag inte står där jag trodde att jag stod. Att jag har börjat inse att det finns saker som jag värderar, önskar mig och strävar emot - som jag inte trodde om mig själv. Jag vet inte om jag är så nöjd med att jag har insett att jag är ganska nöjd just nu. Jag har det jag vill ha, och behöver. Jag har ingen manisk strävan efter någonting mer - trots att det alltid har varit min "grej".
Jag tycker dock att det är tråkigt att vara lite ensam i det jag vill.
Utmaningen är antagen!
Var så ärlig du kan:
Är du:
Arrogant: Nej, jag anser mig inte vara det. Men det händer nog att en och annan kan tycka att jag är det, ibland.
Osäker: Vanligtvis inte. Men när jag öppnar upp mitt hjärta och tillvaro så är jag det, ett tag.
Smart: Tillräckligt i alla fall. Att vara smart är väl relativt!?!
Barnslig: Absolut, när andan faller på.
Lätt: Lätt att leva med? Njae, det får väl någon annan svara på...
Rolig: I mina egna ögon i alla fall :)
Pratglad: För det mesta, och om det är människor som jag trivs med.
Frågvis: Ja. Jag tycker om att lära mig saker.
Organiserad: Både ja och nej, och lika mycket åt båda hållen.
Hälsosam: Det vill jag nog tycka, för det mesta. Anna Skipper skulle nog inte slänga så mycket från min kyl, och gymkortet används rätt så regelbundet.
Blyg: Ibland. Speciellt när det är någon som jag känner kan se mig - där på insidan.
Attraktiv: Skönhet sitter ju i betraktarens hjärta, men jag hoppas att jag kan sålla mig till den "inte allt för ful"-skaran.
Lätt uttråkad: Njae.
Vegetarian: Nope. Men håller mig gärna till fisk och kyckling.
Pålitlig: Ja. Gentemot människor som betyder något för mig.
Empatisk: Det tycker jag.
Har du..
För många vänner: Vänner? Näe, tycker det är alldeles lagom med de jag har just nu.
Förföljelsemani: Ibland. Och det finns kanske en anledning till det, även om det var ett tag sedan nu...
Färgat håret: Gör slingor - färg fäster inte i mitt hår.
Några piercings: Bara i öronen.
Tatueringar: Nej. Men jag är bra sugen på att skaffa en, är bara inte helt säker på vad än.
Egen dator: Japp.
Gjort bort dig rejält: Det har jag säkert gjort, inget jag går omkring och grämer mig för.
Bra självförtroende: Det vill jag nog tycka.
Gjort någon skönhetsoperation: Nope. Skulle dock kunna tänka mig att fixa tuttarna om jag är allt för missnöjd efter en del ev. barnafödande.
Kysst någon: Eeh, ja. (Nyss...)
Haft sex: Ja, här också.
Tagit nakenbilder: Hm. Jo, det har nog hänt.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Nej, inte idag.
Varit kär: Ja.
Dumpat någon: Jag har avslutat en relation, ja.
Gjort något olagligt: Haha! Japp.
Köpt hus: Ja, ett torp i Österfärnebo.
Vem..
Saknar du: Ingen just nu, har allt jag kan önska mig precis jättenära.
Vill du döda: Nej.
Rörde dig sist: Fin
Slog du sist: Hm... Kommer inte ihåg, så det var nog bra länge sedan något sådant hände.
Kramade du senast: Fin
Kysste du senast: Fin
Skrev du till sist: Sms - Fin
Vill du vara som: Jag är rätt så bra nöjd med att vara mig själv just nu.
Vill du bli galet full med: Helst inte galet full, men om det skulle hända så i umgänge med goda vänner.
Gjorde dig riktigt glad senast: Fin
Fick du sms från senast: Fin
Ringde dig senast: Mamma
Får dig att skratta: Många!Mission Completed
Mission completed. Typ.
Varaktighet: Tillsvidare.
Och som någon kommenterade så "ursäkta att jag inte kommer att uppdatera så mycket, men jag kommer att vara upptagen med att leva istället". Det lilla väsen jag kommer att göra av mig går att följa på min träningsblogg - den kommer jag att fortsätta att uppdatera.
Förlåt
Förlåt, jag har varit dålig på att skriva, igen... Det är nog mest så att jag har haft det rätt så förbannat bra den senaste tiden - och då blir det liksom inte lika mycket tid över till att skriva. Och så är det inte så mycket man behöver skriva av sig.
Knasigt. Men bra. Mycket bra :)
Jag kommer att bli en bitter människa
08:39 var det tänkt att tåget från Uppsala C skulle gå mot Stockholm C. Men som vanligt så är det signalfel - och riktigt illa den här gången. Vi får först inte ens lämna stationen i Uppsala, utan blir redan där 20 minuter försenade. Och det är ju inte så mycket att göra åt saken, inget annat tåg kommer ju att gå före oss - som ska in till Stockholm. Sen får vi helt plötsligt rulla på, för att när jag vaknar av ett telefonsamtal så står vi tvärstilla i Märsta. Och där stod vi nog bra länge också. För att till sist krypa in i Stockholm, efter ett antal stopp på vägen.
Sedan 1:a oktober 2009 så ändrades reglerna för restidsgarantin till enligt EU-standard. Vilket innebär att 20 minuters försening inte längre ger ersättning, nu måste tåget vara minst 60 minuter försenat. Hur sent var mitt tåg idag? 57 fucking minuters försening! Jag tar det igen: 57 fucking minuters försening! Inte nog med att jag har förlorat typ en timme av mitt liv - jag får inte en spänn för det, för att trafikledningen antagligen insåg att oj, det här kan bli dyrt om hela tåget ska anmäla om restidsersättning så vi får lov att släppa in dem. Bättre det än att tåget som redan är en timme försenat ska in först och vi åker på två tågs ersättning...
Nåja. Jag har i alla fall lämnat in en ansökan om restidsersättning. Det skulle ju inte vara hela världen om de faktiskt råkar pynta in några kronor på mitt konto som ursäkt för förlorad tid i livet. Jävligt dramatiskt kanske - men jag är lätt bitter idag. Trots att jag fick nästan två timmars extra sovmorgon.
Då var det min tur alltså!?
Har under några kvällar fått telefonsamtal från numret 0498248012 som efter lite googlande visade sig vara något bluff-nummer. Jag säger som alla andra: tur att jag inte svarade.
Dessutom så verkar det härja någon skit på Facebook. Applikationen My Feed härjar med en massa notifikationer. Och ja, jag var uppenbarligen dum nog att acceptera den, vilket resulterade i att även jag tydligen skickade iväg en massa notifikationer. Jag ber om ursäkt för det...
Jävla härjande! Ska det vara så satans svårt att bara få vara?
It's out in the open
Då var det klart då! Allting är ute och öppet. Numera är det officiellt. Efter en kort tid av smusslande så är det nu offentligt.
Galet! Det gick ganska fort, trots allt. Även om det kanske borde ha sagts lite tidigare. Två veckor tidigare, kanske. För att så mycket mer är det egentligen inte. Och ja, det kanske är lite trist att vi inte fick arslet ut och gjorde något från första början. Men å andra sidan så visste vi väl kanske inte heller om det var så mycket att berätta. Det är ju först nu som vi trots allt vet att det finns någonting att berätta. Typ.
Det kanske inte är så cool att sätta sig i sådana här situationer, och jag är beredd att ta konsekvenserna. Jag är inte dummare än att jag fattar det. Och jag tror nog att det kan vara värt det. Till syven och sist så är det i alla fall skönt att inte behöva smyga. För att jag tycker ju faktiskt om, ganska mycket...
Känna i hjärtat
Nu börjar saker och ting redas ut, komma ut i det fria. Det är lite läbbigt, kan jag erkänna. Å ena sidan så är det skönt att inte behöva smyga. Å andra sidan så är jag skitskraj (rent ut sagt) för att hemlighets-biten var en del av spänningen. Jag tror inte det, och vill absolut inte att det ska vara så. Jag är bara skraj. Som fan!
Nu är ju jag kanske inte heller så van vid att saker och ting går som jag vill, i slutändan, vilket kanske också gör sitt till att jag blir lite rädd. Men det är väl kanske som Yllestrumpan säger; om man känner i hjärtat, så är det ju bara att köra!
Man kan ju inte göra fel om man följer sitt hjärtas röst, eller?
Relationsstatus: It's complicated
Varför gör man saker svårare än vad det kanske egentligen är?
Ligger felet i att man ger sig in i situationer som kanske är svåra från första början? Eller är det så att situationerna utvecklas till att bli komplicerade på grund av hur man hanterar dem?
Jag vet i alla fall att jag just nu befinner mig i ett läge som jag kanske hade önskat var lite lättare. Sen om det handlar om att jag kanske önskar att jag hade agerat annorlunda för några månader sedan, eller bara nyligen, det vet jag inte. Och det spelar egentligen inte så stor roll. För att nu är nu, oavsett vad som har hänt. Och det handlar kanske egentligen bara om att bestämma sig för att det ska göras, och inte fundera så mycket på när och hur. Jag hoppas i alla fall att situationen i sig är bra nog för att det ska redas ut och fortsätta åt det håll som det verkar vara på väg. För att jag tror att det kan bli väldigt bra.
Men - time will tell...
Halsfluss? Inga problem!
På kvällen så blev det bio. Snabba Cash med S och A. Helt ok, men tyvärr så har jag ju läst boken så jag visste ju vad som "borde" ha varit med. En snabbis hem till födelsedagsbarnet, och sen hem. Typ.
Lördagen spenderades till en början i sängen. Massor med mys. Med någon. Sen blev det hem en sväng för att umgås lite med yllestrumpan, bäst att passa på nu innan hon flyttar. Sen kom C förbi och hängde lite, innan hon skutsade tillbaka mig till där-jag-spenderade-det-mesta-av-min-helg.
Söndagen bjöd sedan på en lyxig brunch, där jag inte fick hjälpa till mer än nödvändigt utan fick sitta med helgens kvällstidningar och tillhörande bilagor. Jag fick chansen att bläddra igenom testet av årets dildosar - de ni! Därefter så blev det söndagsmys i soffan. Lite bokläsning, korsordslösning och annat klurigt i söndagsbilagorna. Efter en snabb sväng hemåt, med dusch och ompackning, så blev det dags för middag (tacos?!) och bio. Den här gången blev det The imagninarium of Dr. Parnassus. Jag skulle vara lite snäll och faktiskt gå med på att se en fantasy-film (det är inte för alla jag gör någonting sånt) men det floppade lite. Jag tyckte att filmen var helt okej, över förväntan, men nog ingenting jag skulle se igen. Men bio är alltid bio, och det är ju någonstans sällskapet som är det relevanta. Det var för övrigt vårt första offentliga framträdande, om man bortser från när vi var och handlade brunch.
Jag vill inte erkänna någonting, än. Men det är ju svårt att låta bli att tycka väldigt mycket om...
Jag vet
Jag vet att det är lite fel, på ett sätt. Men det känns ju rätt så satans bra...
Igårkväll så insåg jag
Igår slog det mig. Och det slog mig ganska hårt.
Jag insåg situationen jag har satt mig i. Hur illa det faktiskt kan gå. Men oavsett hur jag vänder och vrider på det, så kan jag inte riktigt förmå mig att fatta beslutet som innebär att jag kliver av isen som jag just nu är ute på. Den ser tunn ut, men jag vet inte riktigt än.
C är ganska bra ibland (eller, egentligen typ alltid) just för att hon är brutalt ärlig. Hon ser på situationer utifrån, utan att blanda in känslor, även om hon kan förstå dem. Hon ursäktar ingenting, och försöker inte bortförklara. Men hon förstår, accepterar och respekterar.
Och det var som hon sa - att det är värre om det är just for fun. Är det på riktigt så är det så mycket mer okej. Men jag vet ju inte vilket av dem det är, än. Och jag önskar att jag kunde få så mycket mer tid till att ta reda på det - men det börjar bli svårt. Det börjar näst intill göra ont. Tankarna går dit jag gärna låter dem gå, men vet att jag egentligen inte borde.
Fan!
Föräldrar
Kommentar från "Är det inte meningen att...?"
Självklart ska man säga ifrån och bli självständig vuxen. Hellre det än att ändå ställa upp och sedan hata sina föräldrar för det. Jag tror att det blir bättre i längden...
Jag är faktiskt ganska glad på mig själv för att jag har börjat säga nej. Det har varit en ganska lång process, men jag har börjat komma dit. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det har något med allting som har varit att göra. Det konstiga är dock att med allting som jag bär med mig så borde jag snarare vara en upprors-unge som konstant borde sätta mig på tvären när det kommer till mina föräldrar. Men istället har jag känt någon sorts "skuld" och känt med tvungen att ställa upp för dem. Men egentligen så är det ju faktiskt inte min uppgift att "rädda" mina föräldrar. Och det har jag insett nu.
Jag har börjat våga säga nej och stå för det. Ibland så måste jag dock ursäkta mig för att få igenom mitt nej - men det kanske handlar om att ingen är van att jag gör det. Och jag har insett att det inte är någon idé att bli arg, eller hata. Det gör ju inte mitt liv bättre. Utan jag har bara börjat att förklara för mig själv att det räcker nu. Och det känns bra. Jag vet ju att de är det bästa som finns, på sitt sätt. Jag vet också att jag kommer att sörja dem den dagen de inte längre finns - och jag försöker att göra det bästa av all tid under tiden, utan att kompromissa med mig själv och mitt eget liv. Jag håller också på och städar ur - för att inte behöva bära omkring på gammalt groll. För att jag har insett att mina föräldrar inte har sett på saker och ting ur mitt perspektiv, och hur ska jag kunna förvänta mig en ursäkt om de inte vet om hur jag har upplevt saker och ting.
Nu har kanske inte mitt liv varit lika tungt som många andra kanske har haft det. Det har varken varit något våld eller missbruk. Men det har inte varit så som jag tycker att det borde vara. Det har inte varit på det sättet som jag en dag vill ge till mina barn.
Men som sagt, det är dumt att bära runt på gammalt groll. Så sakta men säkert så håller jag på och öppnar upp. Det är ganska skönt, och jag känner att hjärtat blir lättare att bära, och det skapar mer utrymme för annat.
