Tomhet
Det känns tomt att komma hem till Uppsala. Bara tomt. Tomt och trist.
Love of my life_2
Fan! Nu kan jag inte släppa tanken på honom.
Så länge har han bara varit en fantasi och ett minne. Min hjärna och mitt hjärta hade börjat inse att hoppet var ute. Att han inte fanns kvar i närheten av mig längre. Stockholm är en stor stad, så sannolikheten att vi springer på varandra är näst intill minimal. Men så stod han där. Vid busshållplatsen på Vaksala Torg. Han var i den lilla staden Uppsala. Där sannolikheten att springa på varandra är så otroligt mycket större.
Mina knän skakade idag när jag skulle på tåget. Tänk om han skulle vara där! Varför han nu egentligen skulle vara det? Med tanke på att han inte har varit där någon av gångerna tidigare...
Bilden av hans ansikte som en gång satt fastetsat på min näthinna har kommit tillbaka. Hur gör man för att släppa taget? Släppa taget om drömmen, och illusionen? För att det är nog allt det egentligen är. Alla män är svin - men han har inte tagit sig tillfället att visa det. Så jag kan inte avsky honom. Jag kan bara älska honom för den som jag hoppas och vill tro att han är.
Så länge har han bara varit en fantasi och ett minne. Min hjärna och mitt hjärta hade börjat inse att hoppet var ute. Att han inte fanns kvar i närheten av mig längre. Stockholm är en stor stad, så sannolikheten att vi springer på varandra är näst intill minimal. Men så stod han där. Vid busshållplatsen på Vaksala Torg. Han var i den lilla staden Uppsala. Där sannolikheten att springa på varandra är så otroligt mycket större.
Mina knän skakade idag när jag skulle på tåget. Tänk om han skulle vara där! Varför han nu egentligen skulle vara det? Med tanke på att han inte har varit där någon av gångerna tidigare...
Bilden av hans ansikte som en gång satt fastetsat på min näthinna har kommit tillbaka. Hur gör man för att släppa taget? Släppa taget om drömmen, och illusionen? För att det är nog allt det egentligen är. Alla män är svin - men han har inte tagit sig tillfället att visa det. Så jag kan inte avsky honom. Jag kan bara älska honom för den som jag hoppas och vill tro att han är.
Something about us
Nej, det här är nog min låt just nu...
Till mig?
Det här är min låt, just nu. I like.
Love of my life
Jag har pratat om honom en del den senaste tiden. Av någon konstig anledning. Idag såg jag honom. Hemma i Uppsala. Helt fel läge att röra om i dem känslorna igen. Som tur är så SÅG jag honom bara. Jag tror inte ens att han såg mig, eftersom jag satt i en bil som körde förbi. Men jag tror att känslorna inte hann bubbla upp, jag såg honom så sent. Men som sagt, jag har pratat om honom en del den senaste tiden. Och det känns som att det är dags att springa på honom igen... Vi brukar ju göra det lite då och då, någon gång per år.
Som sagt: Bring it on, bitches!
Jag kan ta allting på en gång. Som bl.a. bli påmind om den stora kärleken, som jag aldrig kommer att få. Är det nu det är läge att köra en "Fuck allt"!?!
Som sagt: Bring it on, bitches!
Jag kan ta allting på en gång. Som bl.a. bli påmind om den stora kärleken, som jag aldrig kommer att få. Är det nu det är läge att köra en "Fuck allt"!?!
Jag gillar dig, men...
"Jag gillar dig, men jag är inte kär i dig."
Nähäpp. Då tackar jag för mig och går vidare i livet. Vad ska man göra? Det är ju bara att leva vidare och hålla tummarna för att man får höra nåt man aldrig har hört förr, för omväxlings skull. Jag börjar ju bli ganska less på att höra vilken bra tjej jag är, och vilken underbar flickvän man skulle vara - men ingen vågar ta steget. Är jag så skräckingivande?
Nåja. Jag var väl för bra för den här också - eller nåt.
Men på det stora hela så kändes det ganska bra. Det var jag som hade övertaget. Jag fick säga det jag ville ha sagt, och jag fick inte höra det jag visste att jag inte skulle få höra. Men det var lite skönt att inte vara den som bröt ihop och var dramatisk. Det var jag som fick säga sista ordet. Det var jag som fick leda - igen.
Men, som sagt var: Tack och hej, vi hörs när vi hörs.
Nähäpp. Då tackar jag för mig och går vidare i livet. Vad ska man göra? Det är ju bara att leva vidare och hålla tummarna för att man får höra nåt man aldrig har hört förr, för omväxlings skull. Jag börjar ju bli ganska less på att höra vilken bra tjej jag är, och vilken underbar flickvän man skulle vara - men ingen vågar ta steget. Är jag så skräckingivande?
Nåja. Jag var väl för bra för den här också - eller nåt.
Men på det stora hela så kändes det ganska bra. Det var jag som hade övertaget. Jag fick säga det jag ville ha sagt, och jag fick inte höra det jag visste att jag inte skulle få höra. Men det var lite skönt att inte vara den som bröt ihop och var dramatisk. Det var jag som fick säga sista ordet. Det var jag som fick leda - igen.
Men, som sagt var: Tack och hej, vi hörs när vi hörs.
Jag vet!
Jag vet! Jag vet att kärleken finns där ute någonstans. Men jag tror att jag ska satsa på träningen istället nu. Som sagt: No more relationships - do push up's! Ett tag i alla fall...
Imorgon är det dags...
Imorgon är det dags att träffa P. Jag vet egentligen inte varför - om jag ska vara ärlig. I söndags så kändes det väldigt smart att vi bestämde att vi skulle ses, och prata. Men vad ska vi prata om, egentligen? Ska jag få höra igen att vi är på olika platser, när det gäller det känslomässiga planet? Det är ju ingenting revolutionerande jag kommer få höra. Sannolikheten att han kläcker ur sig att han under de senaste tre dagarna har insett att jag är hans stora kärlek är näst intill minimal. Rätt obefintlig faktiskt. Så därför så känns det ju som att hela grejen med att träffas i morgon är rätt onödig.
Nåja, jag får hoppas på att det inte drar ut på tiden allt för mycket. Så att jag får tid till att sova i min underbara säng!
Nej, så kall är jag inte. Jag vill nog inte träffa P bara för att jag vill inte att vi ska bestämma att vi inte ska ses någonting mer, alls. Så länge vi inte ses så kan vi bara låta det rinna ut i sanden och så länge ingenting har sagts, så har ju ingenting sagts. För att egentligen så vill jag ju träffa honom. Även om det bara är lite ibland. Och även om det kanske inte är på det sättet som jag egentligen vill att det ska vara. Men å andra sidan så är det bara dumt att utsätta hjärtat för det. För att förr eller senare så kommer det ju att skita sig totalt.
Så det är kanske lika bra att släppa taget redan nu. För att skona mig själv, det känns som att jag har varit med om tillräckligt det senaste året ändå.
Vad ska jag säga? Fuck allt!?! Det funkar alltid... Fuck allt! Jag vill ju bara bli lycklig.
Nåja, jag får hoppas på att det inte drar ut på tiden allt för mycket. Så att jag får tid till att sova i min underbara säng!
Nej, så kall är jag inte. Jag vill nog inte träffa P bara för att jag vill inte att vi ska bestämma att vi inte ska ses någonting mer, alls. Så länge vi inte ses så kan vi bara låta det rinna ut i sanden och så länge ingenting har sagts, så har ju ingenting sagts. För att egentligen så vill jag ju träffa honom. Även om det bara är lite ibland. Och även om det kanske inte är på det sättet som jag egentligen vill att det ska vara. Men å andra sidan så är det bara dumt att utsätta hjärtat för det. För att förr eller senare så kommer det ju att skita sig totalt.
Så det är kanske lika bra att släppa taget redan nu. För att skona mig själv, det känns som att jag har varit med om tillräckligt det senaste året ändå.
Vad ska jag säga? Fuck allt!?! Det funkar alltid... Fuck allt! Jag vill ju bara bli lycklig.
Bitterhet
Jag blir ledsen när jag ser hur andra människors bitterhet äter upp dem inifrån. När bitterheten tar överhanden, och allting annat runt omkring blir utsatt för hat. Jag blir ledsen när jag kommer på mig själv med att vara bitter.
Vem har rätt att vara bitter? Vem har rätt att fördöma andra? Var går gränsen för min egen misär - för att det ska bli legitimt att berätta för alla andra att de har det "för bra för att förstå"?
Jag skulle säkert kunna kvala in i någon grupp som andra tittar bittert på. Jag har ett jobb. Relativt bra betalt. Jag har mina fantastiska vänner. Jag har en familj. Jag har min hund. Men jag undrar fortfarande - vem har rätt att titta på mig och bittert missunna mig det jag har? Vem har rätt att döma mina prestationer, utan att veta vad som kan finnas bakom?
Är det orättvist av mig att ha åstadkommit något? Innebär min framgång att jag ser ner på dem som anses vara fattiga, lågutbildade och sjuka? Och vem är det som klassificerar någon som fattig, lågutbildad och sjuk? Det finns säkert normer för det i samhället. Men har inte envar en möjlighet att påverka sin tillvaro - i alla fall till en viss gräns. Och det vi inte kan påverka kan vi bara låta hända - men vi kan fortfarande styra våra tankar, och välja hur vi vill reagera.
Att sätta sig i ett hörn och bara vilja försvinna gör ju inte att problemet försvinner, det uppstår snarare fler. Och jag vet, det är överjävligt svårt att resa sig ibland. Men att ens hoppas och tro på att det finns en topp ovanför molnen gör att det känns mer värt att klättra, än att ligga död i ravinen.
Jag önskar ingen olycka, men jag har svårt att förstå bitterhet - utdragen bitterhet. Självklart så kan jag vara bitter ibland. Speciellt när man är mitt i situationen. Men jag har insett att livet inte blir bättre av att sitta och gräma sig. Det finns många mörka moln inom mig, som kanske borde släppas ut, men jag kan inte låta det påverka min vardag, varje dag. Skulle jag släppa fram dem så skulle solen aldrig titta fram, därför tar jag ett mörkt moln åt gången, när jag känner att solen är stark nog för att lysa igenom ändå - och låta mig hålla hoppet uppe.
Var tacksam för det du har - om än det lilla. Gråt inte över spilld mjölk - var tacksam för att du har kon.
Tack!
"Hej ville bara säga att du inte tog fel, du är FANTASTISK på alla sätt o vis, tids nog så kommer du att hitta den rätta för dig!!"
- Tack! :) Det värmer.
- Tack! :) Det värmer.
Enda gemensamma nämnaren
Den enda gemensamma nämnaren som jag kan komma på genom alla åren är jag. Oavsett vad som har hänt - så har jag varit där. Jag är den enda gemensamma nämnaren i mitt liv.
Det kanske är fel att klandra mig själv. Det kanske inte är mitt fel att det alltid går snett. Men det tycks vara så att oavsett vad jag gör, eller vem jag träffar så blir det fel. Det är alltid någonting som är fel.
Det kanske handlar om att jag träffa fel killar, men då är det ju fortfarande jag som gör fel. Eller? För att oavsett så gör jag alltid det som jag tror är rätt, och oavsett om jag tvekar till en början så vågar jag kasta mig in i situationer - när jag känner att känslan finns där. Men hur kan jag ta så fel? Hur kan det bli så att jag står där själv i slutändan i alla fall?
"Du får jättegärna vara sådär nykär, men tyvärr så kommer du nog att vara ensam om det..." Tack och hejdå. Ensam kan jag vara på egen hand. Men återigen så är det jag. Det är jag som kommer att vara ensam om det. Det var jag som trodde att jag var fantastisk, men jag tog fel.
Det kanske är fel att klandra mig själv. Det kanske inte är mitt fel att det alltid går snett. Men det tycks vara så att oavsett vad jag gör, eller vem jag träffar så blir det fel. Det är alltid någonting som är fel.
Det kanske handlar om att jag träffa fel killar, men då är det ju fortfarande jag som gör fel. Eller? För att oavsett så gör jag alltid det som jag tror är rätt, och oavsett om jag tvekar till en början så vågar jag kasta mig in i situationer - när jag känner att känslan finns där. Men hur kan jag ta så fel? Hur kan det bli så att jag står där själv i slutändan i alla fall?
"Du får jättegärna vara sådär nykär, men tyvärr så kommer du nog att vara ensam om det..." Tack och hejdå. Ensam kan jag vara på egen hand. Men återigen så är det jag. Det är jag som kommer att vara ensam om det. Det var jag som trodde att jag var fantastisk, men jag tog fel.
Förtjänar bättre
Det värsta som finns är nog att inse att man förtjänar bättre. För att om man nu förtjänar bättre - kan man inte då få det man vill ha?
Det är dags att släppa taget
*biip biip*
SMS: "Kött, kök och bar 19.30. Ses där!"
Det var där allting började. Han kunde inte ens ringa, utan han skickade ett sms. Vi har inte träffats på en vecka, och har planerat att träffas. Och allt jag får är ett sms som påminner om de man får från landstinget; "Påminnelse! Du har en tid hos husläkare... måndagen den..."
Under middagen så insåg jag att det är nog över nu. Det är för sent att bli nykär nu. Och i nuläget så är vi långt ifrån att bli nykära. Han ser inte på mig på det sättet. Inte längre. Vi var mer vänner än pojk- och flickvän. Vilket vi i och för sig inte är - eftersom "vi gjorde slut" för en månad sedan. Men jag behöver vara lite nykär. Jag behöver få känna mig sådär fantastisk som han fick mig att känna mig i början. Det räcker inte med att han säger att jag är fantastisk. Jag behöver få känna det också.
Efter en kväll på stan så slutade allting ganska odramatiskt. Inte så mycket känslor. Bara lite hångel. Åh vad jag önskade att han kunde ha sagt någonting. Att han hade saknat mig. Eller att han bara tyckte om mig. Men det kom aldrig. Han sa aldrig någonting. Han höll om mig. Men han sa aldrig någonting. Sen somnade han.
Dagen efter gav inte så mycket mer. Inte så mycket mer än några minuters tårar innan tåget gick. Tåget som jag skulle sitta på för att ta mig till jobbet. Vårt tåg - det har nog redan gått.
*biip biip*
SMS: "Jag vill inte göra dig ledsen!"
Nej, det tror inte jag heller. Men han vill inte heller göra mig lycklig. Han kanske vill se mig lycklig, men har inte viljan till att vara den som gör mig lycklig. Han har inte de känslorna som krävs för att göra mig lycklig. Han har ju inte ens saknat mig. Allt han har gjort är att ha bokat en biljett för att lämna landet, lämna kontinenten, över jul och nyår. Två och en halv vecka i USA, för att slippa vara med nära och kära över en av årets viktigaste högtider. Jag är inte ens inräknad i hans tillvaro. Varken i framtiden, eller ens nu.
Det är dags att släppa taget.
SMS: "Kött, kök och bar 19.30. Ses där!"
Det var där allting började. Han kunde inte ens ringa, utan han skickade ett sms. Vi har inte träffats på en vecka, och har planerat att träffas. Och allt jag får är ett sms som påminner om de man får från landstinget; "Påminnelse! Du har en tid hos husläkare... måndagen den..."
Under middagen så insåg jag att det är nog över nu. Det är för sent att bli nykär nu. Och i nuläget så är vi långt ifrån att bli nykära. Han ser inte på mig på det sättet. Inte längre. Vi var mer vänner än pojk- och flickvän. Vilket vi i och för sig inte är - eftersom "vi gjorde slut" för en månad sedan. Men jag behöver vara lite nykär. Jag behöver få känna mig sådär fantastisk som han fick mig att känna mig i början. Det räcker inte med att han säger att jag är fantastisk. Jag behöver få känna det också.
Efter en kväll på stan så slutade allting ganska odramatiskt. Inte så mycket känslor. Bara lite hångel. Åh vad jag önskade att han kunde ha sagt någonting. Att han hade saknat mig. Eller att han bara tyckte om mig. Men det kom aldrig. Han sa aldrig någonting. Han höll om mig. Men han sa aldrig någonting. Sen somnade han.
Dagen efter gav inte så mycket mer. Inte så mycket mer än några minuters tårar innan tåget gick. Tåget som jag skulle sitta på för att ta mig till jobbet. Vårt tåg - det har nog redan gått.
*biip biip*
SMS: "Jag vill inte göra dig ledsen!"
Nej, det tror inte jag heller. Men han vill inte heller göra mig lycklig. Han kanske vill se mig lycklig, men har inte viljan till att vara den som gör mig lycklig. Han har inte de känslorna som krävs för att göra mig lycklig. Han har ju inte ens saknat mig. Allt han har gjort är att ha bokat en biljett för att lämna landet, lämna kontinenten, över jul och nyår. Två och en halv vecka i USA, för att slippa vara med nära och kära över en av årets viktigaste högtider. Jag är inte ens inräknad i hans tillvaro. Varken i framtiden, eller ens nu.
Det är dags att släppa taget.
Mannen i mitt liv
Jag såg för övrigt mannen i mitt liv på T-centralens tunnelbanestation... Förlåt P. Jag tycker om dig otroligt mycket, men den här killen var... Det finns inte ens ord. Tyvärr så vek han av och fortsatte utmed Drottninggatan, så jag fick inte titta på honom mer än från tåget till slutet av rulltrappan. Kan vi hålla tummarna för att "mannen i mitt liv" åker samma tåg som mig någon mer gång?
Underbara skadeglädje
Ramlade över en fantastik blogg idag; N. Bitchie! Bland kommentarerna så fanns det mest sågningar och ifrågasättande om vad som är grejjen med att dissa "kändisar". Vad är det som händer egentligen?
Den svenska avundsjukan och jante-lagen har vi nog alla växt upp med. Men vad eller var kommer den ifrån egentligen? Jag kanske är ganska osvensk i vissa fall, eftersom jag faktiskt kan tycka att jag är jävligt bra - på det stora hela. Men jag har fått förstå att det anses vara fult att tycka att man har presterat bra, om än så bara i sina egna ögon. Så jag har lärt mig att sluta vara stolt över mig själv - i alla fall inte visa det öppet alla gånger. Och så ska man tydligen inte unna andra någonting heller. Det är kanske därför som jag aldrig pratar om min lön, och det som jag är stolt över - för att (tamejfaen) då kommer någon med största sannolikhet att vara där snabbare än kvickt för att försöka trycka ner mig.
Why? Varför ser vi inte bara till att försöka lyfta upp varandra istället? Kan inte jag bara få vara stolt över vad jag har åstadkommit och få skryta lite om det? Jag behöver få klappa mig själv på axeln ibland - det är ju ingen annan som gör det!
Och för att återkomma till N.Bitchie så gillade jag att det faktiskt fanns någon där ute som inte försöker framhäva sig själv genom att glida på jante-lagen. Alla dessa "kända" bloggerskor som har gjort karriär på att lägga upp bilder på knullrufset och tycka synd om sig själva för att de har en dålig hår-dag. Ibland så kan man ana ett litet uns av egna klapp på axeln, men för det mesta så försöker de ta avstånd från sitt "kändisskap" och kör blondie-grejjen "å' ja' ba' förstår inte varför ja' är så uppmärksammad"...
Nåja, nu läser ju inte jag så mycket av Blondinbella och de andra damerna så jag kanske inte ska uttala mig allt för mycket. Jag unnar dem deras framgång. Hade jag haft tid så hade jag säkert också lagt upp bilder på dagens outfit, men eftersom min pappa inte betalar allt så måste jag jobba på dagarna. Åh, just det - jag tycker ju inte att det är så viktigt heller. Jag berör hellre människor IRL än har en massa läsare här. Min blogg är ju egentligen mest för min egen del, det är lättare att skriva av sig såhär. Och ibland så kanske man vill dela med sig till någon, utan att ta direkt kontakt...
Avslutningsvis. Do your thing! Det är du bäst på. Jag önskar blogg-drottningarna all lycka och lite ironi mår vi alla bra av :)
Den svenska avundsjukan och jante-lagen har vi nog alla växt upp med. Men vad eller var kommer den ifrån egentligen? Jag kanske är ganska osvensk i vissa fall, eftersom jag faktiskt kan tycka att jag är jävligt bra - på det stora hela. Men jag har fått förstå att det anses vara fult att tycka att man har presterat bra, om än så bara i sina egna ögon. Så jag har lärt mig att sluta vara stolt över mig själv - i alla fall inte visa det öppet alla gånger. Och så ska man tydligen inte unna andra någonting heller. Det är kanske därför som jag aldrig pratar om min lön, och det som jag är stolt över - för att (tamejfaen) då kommer någon med största sannolikhet att vara där snabbare än kvickt för att försöka trycka ner mig.
Why? Varför ser vi inte bara till att försöka lyfta upp varandra istället? Kan inte jag bara få vara stolt över vad jag har åstadkommit och få skryta lite om det? Jag behöver få klappa mig själv på axeln ibland - det är ju ingen annan som gör det!
Och för att återkomma till N.Bitchie så gillade jag att det faktiskt fanns någon där ute som inte försöker framhäva sig själv genom att glida på jante-lagen. Alla dessa "kända" bloggerskor som har gjort karriär på att lägga upp bilder på knullrufset och tycka synd om sig själva för att de har en dålig hår-dag. Ibland så kan man ana ett litet uns av egna klapp på axeln, men för det mesta så försöker de ta avstånd från sitt "kändisskap" och kör blondie-grejjen "å' ja' ba' förstår inte varför ja' är så uppmärksammad"...
Nåja, nu läser ju inte jag så mycket av Blondinbella och de andra damerna så jag kanske inte ska uttala mig allt för mycket. Jag unnar dem deras framgång. Hade jag haft tid så hade jag säkert också lagt upp bilder på dagens outfit, men eftersom min pappa inte betalar allt så måste jag jobba på dagarna. Åh, just det - jag tycker ju inte att det är så viktigt heller. Jag berör hellre människor IRL än har en massa läsare här. Min blogg är ju egentligen mest för min egen del, det är lättare att skriva av sig såhär. Och ibland så kanske man vill dela med sig till någon, utan att ta direkt kontakt...
Avslutningsvis. Do your thing! Det är du bäst på. Jag önskar blogg-drottningarna all lycka och lite ironi mår vi alla bra av :)
Jobbar en del nu...
Jag jobbar en del nu. Känner att jag stänger av det privata ganska ordentligt. Kanske är lika bra så. Annars så skulle jag inte klara av att vara ifrån Britta så mycket som jag är. Jag vet att hon har det bra med pappa, det ser jag ju på kvällarna när jag kommer hem. Men det är tungt att låta någon annan ta hand om henne.
Övrig privat kontakt har jag till största delen via datorn, och till viss del via telefonen. P pratar jag med typ dagligen, via msn. Y samma lika. Mamma skickar ett sms då och då, som jag sällan orkar svara på. L tror jag har dissat mig helt och hållet - vilket jag iofs kan förstå. Hon har tyvärr hamnat på fjärde eller femte plats på prioriteringslistan, och alla som ligger efter plats tre har jag prioriterat bort... Förlåt. Å har också hamnat där. Tyvärr. Förlåt. Igen. Jag vet att det inte är så bra av mig. Men för att klara av att arbeta på restaurangen 14 timmar om dagen så går det inte att känna efter så mycket. Det är bara att köra. Liksom. Den lilla energi man har till att vara go'å'gla' går åt till de som man "måste" representera inför.
Det ska bli skönt när jag kan vara ledig en hel helg sen. Kunna dra en repa på krogen OCH hinna mysa med P en kväll. Innan jag får för mig att flytta till Stockholm. Det ligger närmre och närmre hela tiden. Speciellt nu när jag har insett hur skönt det är att ta en halvtimme till Lidingö från City, istället för att ta tåget till Uppsala och cykla hem, vilket går på timmen - om jag cyklar snabbt och tåget inte är försenat.
Näe, nu har jag varit tillräckligt personlig idag. Dags att stänga av ett tag igen. Många timmar kvar att jobba den här veckan.
Övrig privat kontakt har jag till största delen via datorn, och till viss del via telefonen. P pratar jag med typ dagligen, via msn. Y samma lika. Mamma skickar ett sms då och då, som jag sällan orkar svara på. L tror jag har dissat mig helt och hållet - vilket jag iofs kan förstå. Hon har tyvärr hamnat på fjärde eller femte plats på prioriteringslistan, och alla som ligger efter plats tre har jag prioriterat bort... Förlåt. Å har också hamnat där. Tyvärr. Förlåt. Igen. Jag vet att det inte är så bra av mig. Men för att klara av att arbeta på restaurangen 14 timmar om dagen så går det inte att känna efter så mycket. Det är bara att köra. Liksom. Den lilla energi man har till att vara go'å'gla' går åt till de som man "måste" representera inför.
Det ska bli skönt när jag kan vara ledig en hel helg sen. Kunna dra en repa på krogen OCH hinna mysa med P en kväll. Innan jag får för mig att flytta till Stockholm. Det ligger närmre och närmre hela tiden. Speciellt nu när jag har insett hur skönt det är att ta en halvtimme till Lidingö från City, istället för att ta tåget till Uppsala och cykla hem, vilket går på timmen - om jag cyklar snabbt och tåget inte är försenat.
Näe, nu har jag varit tillräckligt personlig idag. Dags att stänga av ett tag igen. Många timmar kvar att jobba den här veckan.
Nä, jag tror att jag skiter i det här...
Nä, jag tror att jag skiter i det här med relationer ett tag nu. På måndag så öppnar vi restaurangen, och det känns som att det kommer att försvinna en massa tid på det. Sen ser jag till att styra en lägenhet i Sthlm, det kanske går att göra något lån-byte!?! Typ någon som jobbar i Uppsala och vill ha en pendlingslägenhet här, inklusive cykel, och har en lägenhet i Sthlm som jag kan byta mig till. Dvs vi kan båda vara i arbetsstaden i veckorna, sen får man komma hem till sin egen lägenhet på helgerna... Det skulle ju vara perfekt! Synd bara att det ska vara så satans svårt att styra upp.
Nåja. Det ska bli skönt att bli frisk, har ju tydligen haft halsfluss i några dagar nu, och sen komma igång och börja jobba - på riktigt. Då har man inte så mycket tid till att tänka efter och fundera. Bara jag och Britta liksom, och pappa + S såklart :)
Nåja. Det ska bli skönt att bli frisk, har ju tydligen haft halsfluss i några dagar nu, och sen komma igång och börja jobba - på riktigt. Då har man inte så mycket tid till att tänka efter och fundera. Bara jag och Britta liksom, och pappa + S såklart :)
Ja, vi HAR gjort slut!
Förut så fick jag hela tiden höra att jag inte var din flickvän. Idag har jag fått höra att vi har ju faktiskt gjort slut alldeles för många gånger. Belive me, I know! Det räcker med att jag vet, du behöver inte påminna mig. Eller gör du det för att rättfärdiga något? Och du behöver framför allt inte göra det inför dina vänner, samtidigt som du kysser mig och smeker min kind.
Jag förstår verkligen inte. På riktigt.
Däremot så måste jag tycka att det var lite skönt att det har gått lite tid. Att det har runnit lite vatten under bron. Det var inte lika mycket känslor. Det var trevligt att träffas. Men jag behövde inte bedöva någonting överväldigande.
Jag förstår verkligen inte. På riktigt.
Däremot så måste jag tycka att det var lite skönt att det har gått lite tid. Att det har runnit lite vatten under bron. Det var inte lika mycket känslor. Det var trevligt att träffas. Men jag behövde inte bedöva någonting överväldigande.
Don't make me feel cheap
Just don't!
En natt till
"(...) Kan jag komma och sova?"
Det var frågan jag hoppades på skulle komma. Trots att han sa att han skulle sova hemma. Men jag hoppades ändå, och för en gångs skull så hände det. Han kom!
Jag fick höra att jag var väldigt vacker. Naken (osminkad och lättklädd = au naturel). Och vacker.
Han kom för att det kanske är lång tid tills det blir en nästa gång. Så han tyckte att det var bäst att ta tillfället i akt. Och dessutom så gillar han ju att vara med mig. Så imorse blev det kaffe-mys med kaffe och bulle.
Det här blev dag 7 i ordningen, utan avbrott.
Det var frågan jag hoppades på skulle komma. Trots att han sa att han skulle sova hemma. Men jag hoppades ändå, och för en gångs skull så hände det. Han kom!
Jag fick höra att jag var väldigt vacker. Naken (osminkad och lättklädd = au naturel). Och vacker.
Han kom för att det kanske är lång tid tills det blir en nästa gång. Så han tyckte att det var bäst att ta tillfället i akt. Och dessutom så gillar han ju att vara med mig. Så imorse blev det kaffe-mys med kaffe och bulle.
Det här blev dag 7 i ordningen, utan avbrott.
Sometimes it snows in april
Fick tips om en låt. Egentligen av Prince, men jag tycker att den här versionen var trevlig att lyssna på. Tack P!
Det gjorde ont i hjärtat
Det gjorde ont i hjärtat tidigare. Men så blev det en promenad till Salabacke och lite kaffe hos P. Så vi träffades dag 6 också! Och det han som bjöd in mig.
När jag var där så kändes det nästan som att jag var nära på att släppa taget. Inte för att jag ville, utan för att det kändes som att det kanske var dags. Jag behövde honom ikväll. Nej, fel. Jag behövde någon ikväll, och han var den första jag tänkte på och ville vara med. Men han skulle iväg. Och på något vänster så kändes det som att det var dags att släppa taget, bara lite grann - för att ge honom utrymme till att ta reda på vad han känner och vill. Men jag vågade. Jag vågade inte släppa taget, för att jag var inte säker på att han skulle kämpa. Fegt va!?!
Vi gjorde sällskap en bit sen. Höll handen, höll om varandra. Pussades. Som vanligt. Vi pratade om honom. Om hans kötid hos hyresbolaget som skulle kunna vara bra att ha om han skulle flytta till större för sin egen del eller för att flytta ihop med ett fruntimmer. Den senaste kommentaren efterföljdes av en arm runt midjan och en lätt kram.
Jag mår bättre nu i alla fall. Det kanske var lagom. Lite kaffe. Några kramar. Några pussar. Det var kanske det jag behövde.
När jag var där så kändes det nästan som att jag var nära på att släppa taget. Inte för att jag ville, utan för att det kändes som att det kanske var dags. Jag behövde honom ikväll. Nej, fel. Jag behövde någon ikväll, och han var den första jag tänkte på och ville vara med. Men han skulle iväg. Och på något vänster så kändes det som att det var dags att släppa taget, bara lite grann - för att ge honom utrymme till att ta reda på vad han känner och vill. Men jag vågade. Jag vågade inte släppa taget, för att jag var inte säker på att han skulle kämpa. Fegt va!?!
Vi gjorde sällskap en bit sen. Höll handen, höll om varandra. Pussades. Som vanligt. Vi pratade om honom. Om hans kötid hos hyresbolaget som skulle kunna vara bra att ha om han skulle flytta till större för sin egen del eller för att flytta ihop med ett fruntimmer. Den senaste kommentaren efterföljdes av en arm runt midjan och en lätt kram.
Jag mår bättre nu i alla fall. Det kanske var lagom. Lite kaffe. Några kramar. Några pussar. Det var kanske det jag behövde.
Andrum?
Solen skiner idag. Jag vaknade första gången 5isch i morse. Tittade ut. Kände mig glad. Somnade om. Vaknade några timmar senare. Fortfarande glad.
Det var inget kul alls att vakna själv. Men jag är glad ändå. Lite glad, i alla fall i tårna. Kanske till och med lite mer. Det är någonting bra som har hänt. Eller är det bara så att livet känns lite skönt, precis just nu? Har jag fått lite andrum?
Det var inget kul alls att vakna själv. Men jag är glad ändå. Lite glad, i alla fall i tårna. Kanske till och med lite mer. Det är någonting bra som har hänt. Eller är det bara så att livet känns lite skönt, precis just nu? Har jag fått lite andrum?
Vakna själv
Det är inget kul att vakna själv en lördagsmorgon. Det är mysigt med hunden brevid sig, men det är ju inte riktigt samma sak...
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
När jag ändå var på youtube så råkade jag ramla över den här också. Först och främst så tycker jag att Sanna Nielsen gör låten bättre än Håkan Hellström (sorry!). Sen så känns texten bra, på något vänster. Inte för att den kanske betyder någonting för mig just nu. Men det känns som att vi alla har nog varit där någon gång - det har i alla fall jag.
Heal the world
Jag har kämpat mot hysterin kring Michael Jacksons bortgång. Men jag har insett, lite tack vare P, att det är ju en del minnen förknippade med hans musik. Här är det senaste minnet...
Än så länge
Ikväll pratade vi utan ord. Jag vet inte om du märkte det själv. Men din tystnad, din andning, din beröring, sa mer än vad ord hade kunnat förmedla. Du kanske inte har förstått det själv. Än. Men jag hoppas att du hinner förstå det, innan det är för sent. Jag kan inte fortsätta lyssna på ditt hjärta, om inte du börjar göra det.
Du är det finaste i mina ögon. Du är det bästa mot min kropp.
Börja lyssna. Börja känn. Våga sluta hålla kontrollen. Våga släppa taget. Jag är kvar ett litet tag till. Jag är kvar så länge jag hör vad ditt hjärta säger. Men försöker du kväva det - så försvinner jag.
Men än så länge är du det finaste i mina ögon. Än så länge säger ditt hjärta det finaste mina öron kan höra. Än så länge.
Du är det finaste i mina ögon. Du är det bästa mot min kropp.
Börja lyssna. Börja känn. Våga sluta hålla kontrollen. Våga släppa taget. Jag är kvar ett litet tag till. Jag är kvar så länge jag hör vad ditt hjärta säger. Men försöker du kväva det - så försvinner jag.
Men än så länge är du det finaste i mina ögon. Än så länge säger ditt hjärta det finaste mina öron kan höra. Än så länge.
Thank you and goodbye
Livet kändes ganska bra den där kvällen. Jag och tjejerna var ute, levde livet som singlar. Just den där kvällen var vi på topp - singeltjejerna. Planen var att jag skulle leva så ett tag. Avstå från allting som skulle kunna verka seriöst. Det var dags att bara vara oseriös ett tag. Hångla med allt och alla.
Men så kom du! Du dök upp från ingenstans på dansgolvet, sa till mig att jag var fantastisk. Vi dansade lite. Vi pussades lite. Sen gick jag. Jag ville inte att vi skulle komma till namn och någonting mer. Så jag vände på klacken och gick. Rätt nöjd över några trevliga pussar, och vetskapen om att du stod där bakom min rygg och trånade - i alla fall en stund.
Det värsta var att jag inte kunde sluta tänka på dig efter det. Du fick ett namn fastän jag inte visste vad du hette. Jag pratade om dig, och du fick en roll i mitt liv, fastän jag inte visste vem du var.
Två veckor senare var du där igen. Jag har aldrig sett dig förut, och nu helt plötsligt var du där igen. Den här gången gick det inte att låta bli att köra namn, och den där första presentationen som man kör på krogen. För att sedan byta nummer. För att sedan gå åt varsitt håll igen.
Sen träffades vi. Vi promenerade. Vi åt middag. Vi drack kaffe. Sen fortsatte vi att träffas. Du var fantastisk, jag var fantastisk. Vi var som andra blev avundsjuka på. Vi var allting som jag inte trodde gick att få. Jag som skulle leva som den där natten när du kom fram till mig. Och efter en månads krampaktigt fasthållande vid den tanken och planen så släppte jag taget. Jag lät dig komma in i mitt liv och du fick en riktig plats.
En månad senare så var allting över. De rätta känslorna fanns inte där. Hade de ens funnits där någon gång? De rätta känslorna försvinner inte på en gång, så tidigt. Då fanns de aldrig där. Tyvärr så är det dags för mig att gå tillbaka till den där kvällen, den där första kvällen. Skillnaden är bara att jag tänker inte låta någon som du komma in i mitt liv igen. Den här gången ska jag tänka efter före och inte lyssna på magkänslan.
Men det var trevligt så länge det varade! På riktigt. Thank you and goodbye.
Skönt att gråta lite ibland
Det är skönt att gråta lite ibland. Få tömma ur allting som ligger och trycker i hjärtat. Det är bara synd att det ska ligga en massa som trycker. Kan jag inte bara få vara sådär upprymd och lycklig, bara för en liten stund?
Fuck allt!
Idag känns det bara som att... Fuck allt!
Jag vet inte vad som kom över mig. Var uppe på Gränby för att köpa shorts att springa i. Och då bara kom det över mig.
"Nej, jag vill inte bara vara kompis med Fantastisk. Jag skulle inte kunna se honom med en annan tjej just nu och tycka att det är fine. Jag saknar honom, även om han finns kvar, men jag saknar att ha planer med honom, om än bara för att ses nästa gång. Just nu finns det ingen nästa gång." Så när jag messade och frågade om kaffe och fick svaret att han var på väg hem till en polare så brast det för mig. Jag vet inte varför. Det bara släppte någonting inom mig...
...och, nej...
...och, nej... Det handlar inte bara om det senaste dygnets händelse. Det var trist, absolut, men det var inte någon undergång. Däremot så blir det mer fritid i hjärnan nu. Och mer fritid i hjärnan innebär att jag hinner tänka efter, och känna efter, på sånt som jag har kunnat skjuta undan den senaste tiden. Eftersom jag har haft det rätt så bra.
Men som jag minns att en man sa till mig utanför krogen en gång i tiden:
"Det är ingen idé att försöka dränka sina sorger, för att känslor flyter."
Och det stämmer nog, oavsett på vilket sätt man försöker dränka sina sorger - genom att hälla på mer "vatten" eller genom att trycka ner genom att lägga annat ovanpå.
Snälla Tomten...
Snälla Tomten, kan inte jag få ett stort paket med lycka i julklapp?! Jag tycker att det är på tiden nu. Inte för att jag direkt har varit olycklig den senaste tiden. Men sänk mig ordentligt i sådana fall - så att jag kan förtjäna sån där riktig satans genuin lycka sen. Jag lovar att jag ska vara snäll mot alla, bara jag får bli lite lycklig - i alla fall till jul.
Jag vill bara vakna upp och känna att hela kroppen är fylld av lycka. Jag vill kunna slå upp ögonen och tänka "vilken fantastisk dag det här kommer bli, jag bara vet det"! Och så vill jag kunna somna på kvällen, med ett leende på läpparna och vara så där lycklig över att livet bara är helt underbart - i alla fall för en dag.
Jag önskar att jag kunde gråta lite. Att hjärtat ville öppna sig ordentligt, så att allting som gör ont kommer ur. Kanske är det så att det inte finns plats för en massa lycka förens man har slängt ut allt det gamla som gör ont. Men hur faen blir jag av med skiten då? Det är ju direkt så att man bara kan åka till en sopstation och källsortera skiten. Var slänger man emetionellt skräp? Bredvid brännbart kanske? Eller är det i färgat glas? Jag tror att jag klappade igen hjärtat, låste och kastade bort nyckeln för ett tag sedan - men nu känner jag att det kanske är läge att rota fram extranyckeln och låsa upp, för att det verkar som det där inne har förökat sig och det börjar bli fullt. Hänger på låset, typ.
Eller så gör jag som jag alltid gör - Fuck it! Det brukar ju lösa sig till slut.
Bild lånad från http://blogg.aftonbladet.se
Kan man?
Kan man sakna någonting som man upperbarligen aldrig har haft? Och kan man sakna någonting som man önskade att man hade?
Även om det på det stora hela känns ganska bra, så känns det ändå lite tomt, på något vänster. För att nu vet jag ju att jag inte har någon möjlighet att få det jag kanske skulle kunna vilja ha. Alterntivet finns kanske inte längre. Och det är ju faktiskt så att det är lättare att välja bort någonting som man vet att man kan få, men när man inte längre får välja bort så blir allting så annorlunda. Är det så att gräset alltid är grönare på andra sidan?
Oavsett hur man känner själv, så är det lättare att komma till insikt med det i samband med att någon annan berättar hur det känns. När allting ställs på sin spets, på något vänster.
Som sagt, på det stora hela så känns det faktiskt bra. Det är ingen lögn. Men det kommer små korta stunder då det faktiskt känns annorlunda. Fastän det inte är så annorlunda. Det är bara mer svart på vitt än vad det kanske har varit tidigare. Och jag vet inte om det är bättre att veta på riktigt än att bara ana men ignorera.
Jag har i alla fall, återigen, insett att magkänslan stämmer. Tyvärr. Men ack, så rätt den har.
Följ ditt hjärta - eller hur man nu brukar säga...
Även om det på det stora hela känns ganska bra, så känns det ändå lite tomt, på något vänster. För att nu vet jag ju att jag inte har någon möjlighet att få det jag kanske skulle kunna vilja ha. Alterntivet finns kanske inte längre. Och det är ju faktiskt så att det är lättare att välja bort någonting som man vet att man kan få, men när man inte längre får välja bort så blir allting så annorlunda. Är det så att gräset alltid är grönare på andra sidan?
Oavsett hur man känner själv, så är det lättare att komma till insikt med det i samband med att någon annan berättar hur det känns. När allting ställs på sin spets, på något vänster.
Som sagt, på det stora hela så känns det faktiskt bra. Det är ingen lögn. Men det kommer små korta stunder då det faktiskt känns annorlunda. Fastän det inte är så annorlunda. Det är bara mer svart på vitt än vad det kanske har varit tidigare. Och jag vet inte om det är bättre att veta på riktigt än att bara ana men ignorera.
Jag har i alla fall, återigen, insett att magkänslan stämmer. Tyvärr. Men ack, så rätt den har.
Följ ditt hjärta - eller hur man nu brukar säga...
Aj!
Så fel man kan ha!
Jag trodde faktiskt att det fanns något. Men icke! Icke, ska man få ha det sååå bra. Det kunde jag dock ha anat. Nåja, life goes on. Loose some to win some - eller vad är det man brukar säga? Jävlar min lilla låda, vilken vinst det kommer att komma sen...
Det värsta är att det nog inte ens är så illa som det låter, och antagligen så kommer det att bli ännu bättre sjukt snabbt. Men det är klart att det känns lite surt, precis just nu. Om inte annat så är det ju lite av ett misslyckande, på nåt sätt. För att jag tycker ju om, men kanske inte så mycket som jag borde. Egentligen. Kanske är det ganska samma lika. Egentligen. Det är ju liksom ganska lätt att falla lite för fort, och sen när man reser sig så inser man att det inte var ett så högt fall. Lite grann som att säga "aj" fastän det faktiskt inte gjorde ont...
Jag trodde faktiskt att det fanns något. Men icke! Icke, ska man få ha det sååå bra. Det kunde jag dock ha anat. Nåja, life goes on. Loose some to win some - eller vad är det man brukar säga? Jävlar min lilla låda, vilken vinst det kommer att komma sen...
Det värsta är att det nog inte ens är så illa som det låter, och antagligen så kommer det att bli ännu bättre sjukt snabbt. Men det är klart att det känns lite surt, precis just nu. Om inte annat så är det ju lite av ett misslyckande, på nåt sätt. För att jag tycker ju om, men kanske inte så mycket som jag borde. Egentligen. Kanske är det ganska samma lika. Egentligen. Det är ju liksom ganska lätt att falla lite för fort, och sen när man reser sig så inser man att det inte var ett så högt fall. Lite grann som att säga "aj" fastän det faktiskt inte gjorde ont...
