Vi möttes. Jag hade min uniform på mig. Jag skämtade om det. Du log. Men senare så fick jag höra att du hade skämts över mig, och tittat på de "snygga tjejerna, med schyssta kläder och snyggt sminkade". Du hade skämts över mig flera gånger. Speciellt när jag var bekväm och utan smink. Är det inte då jag borde vara fantastisk?

Efter ett tag vande du dig och kom nästan till och med att uppskatta att jag vågade vara mig själv. Att jag inte behövde bry mig om vad alla andra tyckte. Men det blev bara nästan. Du klarade aldrig av det. Du fortsatte att hoppas på att jag skulle bli den som du hoppades på. Som de tjejerna du såg bakom mig den där gången. Den där gången som vi träffades. Även om du började få känslor för mig - så skulle jag aldrig passa in i din verklighet. För att jag är inte sådan. Jag sminkar mig inte för att du tycker att jag är snygg så, jag sminkar mig för att du tycker att jag är vacker utan smink. Du borde ha tyckt att jag var vacker när jag bara var jag. Du borde ha älskat mig när jag var naken och avskalad. Men det gjorde du inte, däremot så trodde jag att jag skulle kunna anpassa mig. Jag hade fel.

Jag har insett nu att jag förtjänar att vara fantastisk. Jag är vacker när jag är naken och osminkad. Andra tjejer märks inte när jag är i närheten. Jag är fantastisk när jag klär mig i mjukiskläder, och likaså när jag klär upp mig. Jag får vara någons prinsessa - jag får vara bara jag, för att det räcker. Jag förtjänar att vara fantastisk.

Men hur kommer det då att jag saknar dig, trots att det bara var tanken på vem jag skulle kunna vara som gjorde mig fantastisk. Men jag antar att jag kommer över det förr eller senare. Bara jag får vara lite fantastisk just nu. Bara lite fantastisk...

Arm :

Abort är Mord.

En uppsättning DNA räcker för att tillskriva redan zygoten individuella rättigheter - och genom att klassa den som individ innebär en abort ett första gradens mord.

Våldtäkter. Ofta hävdas att offer för våldtäkter skulle kunna undantas från abortlagstiftning - men det är ju att underkänna det första argumentet. Oavsett hur en zygot skapats är det frågan om mord om det dödas och oavsett när (zygot, embryo eller foster, dvs. oavsett om det är frågan om ``dagen efter piller'' eller en sen abort.)

Fosterutveckling. Människofostrets fysiska utveckling fokuseras ganska ofta på - i syfte att visa dess mänskliga drag (utveckling av tumme, hjärnvågor, etc). Men denna utveckling är med deras egna argument irrelevant eftersom zygoten redan tillskrivits individuella egenskaper. Snarare stärker det Arf då utvecklingen snarare visar dess potentialitet och inte en faktisk individ med individuella rättigheter.

Ansvar. Till fostrets fördel brukar frågan om ansvar hävdas, man menar att det är kvinnans ansvar. Man menar a) att kvinnan har skyldigheter visavi fostret - eftersom fostret ÄR betraktat som en individ med rättigheter. Frågan blir då; är fostret en individ med skyldigheter och ansvar? b) Kvinnan anses vara ansvarig för hennes handlingar som vilken annan människa måste ta ansvar för sina handlingar. Att ta sitt ansvar kan även inbegripa att göra abort.

Men var går gränsen för kvinnans ansvar? Att välja bort sitt barn för att förutsättningarna för en dräglig uppväxt inte finns - betyder det att man inte tar sitt ansvar? Jag skulle nog tycka ganska precis tvärt om. Jag kan aldrig någonsin säga hur min tillvaro ser ut om fem år, kanske inte ens om nio månader (om jag inte befinner mig på någon anstalt där jag faktiskt vet hur läget ser ut) vilket gör att det är ganska svårt att fatta ett beslut utifrån det. Men jag kan ändå som vuxen vara medveten om hur förutsättningarna ser ut för den närmaste framtiden.

Vi hör ganska ofta att det är föräldrarnas fel att ungarna blir som de blir. För att? För att de vuxna inte tar sitt ansvar. För att det är de vuxna som är vuxna, som måste fatta de ansvarsfulla och vuxna besluten. Borde inte det även gälla för ett foster i frågan om abort? För att om vi bortser från att det är en individ som inte klarar sig utan moderns kropp de första månaderna så är det "bara" ett barn, som inte är moget nog att fatta egna beslut (av förklarliga skäl). Då borde ju jag son vuxen vara den som ska fatta det vuxna beslutet, eller?

Jag tror att abortfrågan, i ställningstagandet rätt eller fel, kan diskuteras i all oändlighet. Jag vill nog i alla fall ta ställning för kvinnan som står i valet och kvalet. Oavsett vad människor fattar för beslut, så hoppas jag att det är det rätta, för just dem. För att oavsett av vilken anledning som man väljer att göra abort, eller inte, så är det upp till kvinnan att leva med det. Jag tror inte att det är lätt för någon att välja bort någonting som skulle kunna bli ett barn.

Men då kommer ju den stora följdfrågan - måste mannen få veta? Det är nog här frågan hettar till ordentligt. Har mannen rätt att veta, eller inte? Ska jag ta ställning här också? Njae. Jag tror inte att det går. Jag kan bara spekulera i hur mitt liv ser ut precis just nu, och hur mina ställningstaganden ligger utifrån min emetionella status ser ut just nu. Det har funnits ex som jag inte skulle ha haft något problem med att berätta om en graviditet, och där jag antagligen skulle ha behållit barnet trots att relationen var över. Jag har även varit i relationer där jag är tacksam för att jag inte hamnade i valet, för att jag är idag oändligt tacksam över att jag inte har barn med den berörda personen som fader. Jag har även varit i situationen där jag skulle behålla barnet, men välja att inte berätta det för fadern - till en början. Jag anser att alla barn har rätt till att få veta vem som är mor respektive far (om vi även täcker in adoption), däremot så kanske det inte är det bästa för någon av parterna om samtliga är involverade från första början. Skulle någon av parterna däremot avsäga sig ansvaret, så anser jag även att detta sker på obestämd tid. Väljer du att adoptera bort ditt barn, så är det upp till barnet att leta upp dig sen - don't mess with the kid anymore. Och idag, just nu, så skulle jag nog välja att inte behålla barnet - och antagligen inte berätta det för den "inte blivande fadern". Jag anser inte att fler ska behöva lida över vetskapen om mitt beslut. I vissa situationer så sårar hela sanningen mer, än att bara undanhålla den. Jag skulle nog aldrig ljuga om ämnet, men jag anser inte att det är någon annan som kan fatta ett sådant beslut - förutom kvinnan själv. Det är trots allt kvinnan som måste leva med valet - oavsett vilket det är.

Så, kort och gott:
Aborträtt - absolut! Däremot så bör det kanske pratas mer om det, framförallt när det kommer till konsekvenser, både mentalt och fysiskt. Mer förebyggande information om abortion än "bara" det som medföljer i perioden mellan beslut och genomförandet.
Berätta för fadern - Upp till situationen. Tänk på dig själv lite och fundera på vad situationen innebär... Det finns nog inga rätt eller fel.




Bild lånad från www.reecoy.com/blog2/?p=494 

Hur gör man om man inte vill bli kär, men man kanske råkar hamna i en situation där man riskerar att bli det? Bör man ta sig ur situationen snabbast kvickt, eller ska man gå emot sina egna planer och "go with the flow"?

Jag har nog vid flertalet tillfällen i mitt än så länge korta liv hamnat i det läget, kanske alldeles för många gånger, relaterat till mina levda år (kan jag tycka), och har nog varje gång aktivt bestämt mig för att det är dags att leva mitt liv efter bara mina premisser  - alltså ingen kärlek (bara ligga lite)! Men ändå så trillar man dit. Frågan är ju då - blir jag lätt kär, eller träffar jag bara bra pojkar jämt och ständigt?

Första alternativet; blir jag lätt kär? Den vet jag inte ens om jag behöver svara på!? För att om svaret är "ja, jag blir lätt kär" så kan det kanske vid första anblicken verka ganska naivt och godtroget, samtidigt som jag nog vid vidare eftertanke kan känna att "jo, hellre kär för många gånger än för få". Och är svaret "nej" så är det ju bara att gå vidare till nästa alternativ.

Andra alternativet; träffar jag bra pojkar? Den här frågan kan ju te sig lite knepig. För att vad är definitionen av "bra pojkar"? En "bra pojke" för mig är någon som attraherar mig, främst med sitt intellekt. Denna pojke behöver kanske inte visa sig vara den bästa i längden, och kanske inte ens under en speciellt lång tid. Sen finns det ju en oändlig massa steg på skalan från bäst och nedåt. Tyvärr så har man väl kanske både en och två gånger för mycket råkat hamna för långt ner på skalan. Men det är erfarenheter som man lär sig av, och får vara tacksam för att man ändå klarade sig helskinnad ur. Så, svaret på den här frågan är ju nog "ja, jag träffar bara bra pojkar" med tillägget att de kanske visar sig vara mindre bra längre fram. Men jag har ändå turen att träffa på pojkar som tilltalar mig.

Men hur gör man då? När man väl trillar dit? För att oavsett om man trillar dit för ofta eller inte så trillar man ju likaväl dit i slutändan. Och det är lika svårt att ta ett steg tillbaka och utvärdera det, innan man väl är där och kanske till och med på väg ut. Kan man inte bara få en ledtråd innan, om det är värt att satsa på eller inte? Å andra sidan så är ju ingen dag den andra lik, och hur fasen ska man veta om man träffat rätt om man inte ger det en chans? Det är ju faktiskt så att man har nog näst intill hur många chanser som helst på sig att testa, men inte allt för många för att träffa rätt. Så i slutändan så borde ju oddsen bli bättre ju fler chanser man tar, eller?

Så, kommer jag ens fram till något? Eller är det bara att hålla för näsan, hoppa i vattnet och hålla tummarna för att man hamnar med huvudet ovanför vattenytan till slut?! Tydligen så ska man ju i alla fall bli lycklig av att vara kär... Bara det är ju en anledning till att vara kär, eller?





Bild lånad från http://www.kairosfuture.com/

Ringer vi fortfarande med dolt nummer?

Lördagsnatten bjöd först på en jordskredsseger för Norges bidrag med Fairytale i Eurovision Song Contest, sen på ett samtal från dolt nummer klockan 01:33. Det var inget krogsorl i bakgrunden, utan bara en näst intill skrämmande tystnad.

För det första så funderar man ju över vem det är som ringer med dolt nummer, innan man ens funderar på vad klockan faktiskt är. Men en lördagnatt - det är ju inte helt osannolikt att telefonen ringer fram till timmen efter att krogen stänger. Men dolt nummer. Det upprör mig. Kontrollfreak som jag är. Så detta korta "samtal" på knappa 10 sekunder leder till en del tankar och funderingar. Var det någon som ville kolla mig, om jag skulle svara eller inte? Var det någon som skulle kolla om jag fortfarande hade kvar numret? Eller var det någon som ville prata med mig, men fick kalla fötter när jag svarade? Oavsett så har jag lite svårt för just själva fenomenet dolt nummer.

Jag vet inte vad det är, men jag sammankopplar dolt nummer snarare med feghet än försiktighet. Det är ganska sällan i dagens samhälle som det faktiskt finns ett behov av att ringa någon från dolt nummer. I alla fall bland de som har mitt nummer. Så kort och gott - det är någon som har mitt nummer men är för feg för att visa vem det är. Fler sådana samtal undanbedes, tack!

Jag har fått höra en del på senare tid att jag är rätt "rak på sak". Någonting som jag nog har jobbat ganska hårt på, och tydligen lyckats till viss del med. Och det här är nog ett sådant fall. Men jag kan ju erkänna, att det skulle vara ganska kul om jag i alla fall kunde bli uppringd bara en gång till, och att personen vågar hänga kvar ett tag. Jag är inte rädd för att sitta kvar i min ände av luren. De få gånger som någonting liknande händer, på grund av felringning eller andra orsaker, så brukar jag kunna vara ganska duktig på att snacka på tills personen som ringde lägger på.

Dock måste jag ju erkänna att det finns en viss olustkänsla i situationen. Det är ju inte varje dag, som sagt, som folk, eller någon, ringer från dolt nummer. Men nu när jag tänker efter så har det hänt mer än en gång... Och det är nog det som skrämmer mig lite. Vem är det som vill hålla koll på att jag fortfarande har numret?

"Det är inte bara orden som påverkar synen på oss själva, det är förstås annat också. Men när man talar om just ord för könsorganen blir det så tydligt vilket kön det är som räknas. Det är mycket vanligare att ordet fitta används nedsättande än ordet kuk. En person kan bli kallad för 'en riktig fitta', men man kallar inte någon för 'en riktig kuk', även om kuk anses vara ett ganska grovt ord. Att någon har 'stake i sig' är någonting positivt och kraftfullt. Det finns inte något liknande allmängiltigt uttryck för kvinnor.

   Varför hör vi inte att vi har fitta i oss? Tänk om kvinnors kön var symbol för något stort och starkt, något kraftfullt som behöver utrymme! Tänk dig att en tjej sätter sig bredbent på bussen och förklarar det med att blygdläpparna är stora och behöver plats!"
(Citat ur "SEX med mera" av Sandra Dahlén)

Jag kan välja att hålla med till viss del. Jag måste dock fnurla lite på den sista biten; (...blygdläpparna är stora och behöver (...). Jag måste nog någonstans ändå tycka att det skulle kännas lite jobbigt att köra med den ursäkten. Jag vill nog inte anse att stora blygdläppar är någonting tilldragande - det skulle nog i alla fall inte vara det för min del. Men å andra sidan så kanske det är någonting som samhället har skapat mig till att tycka. Man (läs: i undervisningen som jag hade på högstadiet) fick lära sig att män suktar efter kvinnor som gärna är av en ålder där de är erfarna inom sin egen sexualdrift, men även kunniga om vad det motsatta könet vill ha. Samtidigt som kvinnan skulle ha en kropp som en 14-åring, det vill säga smala höfter, fjunig kropp och yppiga bröst med små söta bröstvårtor. Det där med brösten kanske dock skulle ändras till fasta "lagom stora" bröst - alltså mer åt en 20-årings bröst. Så, den optimala drömkvinnan är alltså ingenting annat än en dröm, eftersom vi alla (läs: kvinnor över 20 år) vet att en kvinnas kropp förändras kring tonåren och förbereds inför kroppens huvudsakliga syfte. Detta var också någonting som man fick lära sig, som skulle kunna tolkas som en tröst till de flickor som var lite mulligare redan i tonåren, att männen skulle lära sig att uppskatta en kvinnas kropp - en riktig kvinnas kropp - när det väl var dags för honom att skaffa barn, då kvinnans kropp fick komma till sin rätt. Hur schysst kändes den undervisningen? Jag tror, och har för mig, att det huvudsakliga syftet med den lektionen var att man skulle få lära sig att pornografi inte var "på riktigt", det var inte så det skulle komma att gå till.

Nåja, tillbaka till blygdläpparna. Oavsett om det är samhället eller inte som har lärt oss att stora blygdläppar kanske inte är något att skryta med så vill jag nog faktiskt bara tycka att blygdläppar, stora som små, inte ska behöva ha någonting med saken att göra. Kan man inte bara sätta sig bredbent på bussen utan någon annan ursäkt än att det är skönt!? Jag sitter gärna bredbent ibland, bara för att det är skönt, och jag vill nog tro att mina blygdläppar inte är ovanligt stora - i alla fall inte så stora att jag behöver sitta bredbent för att det ska vara bekvämt. Samtidigt som jag har manliga bekanta som gärna sitter med benen i kors utan att tycka att det är särkilt obekvämt. Jag vet inte om det handlar om att de är smått utrustade, har tillräckligt mycket hängpung för att den inte ska komma i kläm, eller om det bara handlar om en gammal myt - det här med att pungen kläms om man sitter med benen i kors som man.

Däremot så kan jag nog tycka att Sandra Dahlén har en viss poäng i att det är "manliga ord" som används frikostigt när det handlar om positiva och kraftfulla uttryck. Jag skulle nog vilja ha lite mer fitta i språket - och jag ska nog börja  införa det. För att jag har ju faktiskt inte stake i mig, om jag inte idkar sexuellt umgänge. Men fitta har jag ju i mig hela tiden! Och det är jag S T O L T över. Så numera - lite mer fitta åt folket!

Men, vill vi verkligen att allting ska vara så jämställt? Är det verkligen positivt att manliga ord används i det dagliga talet? Är det något som verkligen kan peka på ojämlikhet? Kan det inte vara så att betydelsen av orden urholkas och förlorar sitt värde? När man pratar och ordet fitta kommer upp, eller något annat kvinnligt könsord för den delen, så hajjar folk oftast till. Det gör man ju inte om någon utbrister kuk, eller penis. I alla fall inte i mina kretsar. Jag  kan nog tycka att de manliga orden är ganska avdramatiserade, och vill nog behålla lite mystik i det kvinnliga. Jag har absolut fitta i mig, men jag vill nog inte dra det hela vägen. Snälla, spara lite ojämlikhet! Vi kvinnor är lika bra som männen, men kanske på ett annat sätt, och tvärt om. Kan vi inte bara hylla våra olikheter istället för att försöka sudda ut skillnaderna?



Bild lånad från http://www.bokus.com

Vi fortsätter lite på ämnet - eller boken "He's just not that into you" av Greg behendt & Liz Tuccillo.

"100% of the guys polled told us they would have no problems marrying a woman who they were postive was the love of their life. One man answered; What kind of a knucklehead has a problem marrying the love of his life?"

Och är det inte så? Alla människor, oavsett kön, måste ju vara dumma i huvudet om man inte vill äkta sitt livs kärlek. Så med enkelt logiskt resonemang så måste vi då komma ganska snabbt till slutsatsen att om någon av parterna tvekar så är det inte sitt livs kärlek. Eller?

"P.S.: Don't spend your time on and give your heart to any guy who makes you wonder about anything related to his feelings for you."

Och det måste ju verkligen stämma! Någon som älskar dig borde aldrig ge dig en anledning till att tveka på detta. Man kan ha sina ups-and-downs, absolut, men kärleken finns ju ändå där - det är väl därför som det är just ups-and-downs och inte on-or-off.

Ärligt talat så var väl inte tanken att det här inlägget skulle handla om att gifta sig eller inte, utan det bakomliggande orsaken till äktenskapet. De äkta känslorna, eller inte. Jag har hittills under mina "aktiva förhållande-år" aldrig haft något problem med att ta ett eller två initiativ. Jag har inte ansett att det är någonting fel med att jag ringer det första samtalet, eller skickar det första sms'et. Men jag har börjat upptäcka den andra sidan. För första gången så har jag inte varit den som tog första initiativet. Vilket i sig kändes otroligt skumt för mig. Men, det är verkligen en otrolig skillnad! Helt plötsligt, och antagligen för första gången (med undantag för allra första pojkvännen) så är jag fantastisk. Och svår att slita sig ifrån. Och vacker. Och åtråvärd. Och jag får dessutom höra det.

Många tjejer skulle nog falla för det ganska snabbt och bli döförälskade. Det kanske jag gör, å ena sidan, men å andra sidan så blir jag skitskraj. Förtjänar jag verkligen det? Och framförallt, är det verkligen på riktigt? Det värsta är nog att min första instinkt är att lägga benen på ryggen och springa. Mina första tankar är att det är något lurt på gång. Är det för att jag inte är van, eller är det för att det är otroligt skrämmande när det är på riktigt? Eller är det samhället som har fått oss kvinnor att tro att vi också kan ta initiativ, beröva mannen hans viktigaste tillgång - sin manlighet? Nej, manligheten innebär inte ensamrätt på initiativ, men det borde ge honom åtminstonde en chans till att få vara först och faktiskt försöka få bevisa sin plats i människosläktets funktion. För att vi är ju trots allt individer av människosläktet i första hand. En djurart, krasst sett. Och i djurriket så vill kvinnorna ha en alpha-hanne (för er män så vill jag tipsa om några som kan det där om alfahannar: Charismatic Revolution) som kan skydda henne, inte för att hon inte kan klara sig själv, utan för att det är så evelutionen har skapat oss. Face it - Don't fight it.

Och det är kanske precis det som jag borde jag göra: face it - Don't fight it.