Lite lycklig...
Häromdagen så var jag faktiskt lite lycklig. En liten stund.
Jag kom ut tidigt på morgonen, som vanligt när jag ska till jobbet, och fick se solen gå upp på andra sidan fältet. Snön låg vit och orörd och dimman låg tät strax ovanför. Britta lagom pigg - eftersom hon INTE uppskattar att gå upp lika tidigt som jag gör och åka till jobbet. Jag önskar att jag inte hade någon form av karaktär ibland, och unnade mig att ligga kvar i sängen istället och "råka" missa väckarklockan - men icke! Klockan 05:00 ringer den, djävulsklockan som aldrig går fel!
Men just den här morgonen så kändes det helt okej att gå upp. Och gå ut. Jag lyckades för första gången på länge fiska upp kameran och göra mitt bästa för att få några bilder. Tyvärr så förmedlar dock aldrig mina bilder den känslan som man känner när man står precis där och ser det hända. Britta fick vara med på bild också. Jag vet inte hur jag lyckades, faktiskt.
Men jag var i alla fall lycklig för en kort stund. Just där och just då så mådde jag ganska bra...
The Hills
Efter en lång promenad med A och Britta så var det ganska skönt att sätta sig i soffan och klämma två avsnitt av The Hills. En fantastisk serie om man vill drömma sig bort till glamour och "tonårsproblem"! Tyvärr så kom också ångesten över mig...
Varför måste mitt liv vara så trist? Varför drar jag inte bara - och lämnar allt det gråa och trista bakom mig? Och självklart så gjorde sig ensamheten påmind, eftersom halva tiden i avsnitten handlar om relationer... Just nu skulle jag bara behöva någon som håller om mig. Inte så mycket mer. Bara någon som sitter där bredvid mig i soffan när vi tittar på film, och någon som kliar mig i håret när jag ligger i knäet och slumrar. Någon att bara få hålla om.
Det är facinerande att känna det behover så starkt. Att verkligen fantisera om att få hålla om någon. Att få känna den där känslan som man har i kroppen när man står där, öga mot öga, med armarna omkring varandra och det är sekundrarna innan läpparna möts. Det måste nog vara den allra bästa stunden på jorden. När man vet att man kommer att få kyssa den där någon, men man är inte riktigt där - än. Den där känslan av spänning, nervositet, säkerhet toppat med det där härliga pirret i magen.
Flickvän?
Om jag pussar på en pojke som det visar sig har flickvän - har jag gjort fel då som inte tog reda på det från början, eller är det bara han som gör fel?
Och om detta upprepas - är det fortfarande bara han som gör fel?
Har jag som "medsyster" något som helst ansvar för hans, och mina för den delen, handlingar?
Så som jag resonerar så var jag ju faktiskt helt ovetande från början, vilket innebär att jag är friad från misstanke och brott till en början. Det är sen som det kanske går lite snett - jag skippar "medsyster"-grejen och kör mitt race. Jag tycker ju pojken är söt. Det finns dock vissa gränser, som han har satt upp och som även jag tycker är ganska fair (om det ens är värt att tänka på...). Är jag en dålig "chick" som inte tänker på donnan som väntar hemma? Jag menar, någonstans så handlar det ju om att "se om sitt eget hus" i första hand. Och dessutom så vet jag ju inte ens vem det är. Inte för att jag har frågat, snarare tvärt om.
Och så nästa steg. Låt oss säga att donnan hemma byts ut och jag helt plötsligt skulle vara aktuell. Pussandet skulle tas till nästa steg, helt enkelt. Hur ska man tänka då? Är det ens värt att ge det en chans? Jag vet ju vad han kan gå för... Å andra sidan så kan man ju förändras - eller?
Hur faen tänker pojkar egentligen? Jag menar, jag stoppar direkt så fort det dyker upp någon annan, men i slutändan så står han ju där och väntar. Hm. Tokigt.
25 - det nya 30?
Jag läste någonstans att 25 är det nya 30. 30 årskrisen finns inte längre, nu är det kring 25 som det händer. Krisen.
Jag tror att jag är där. Kom på mig själv att fundera över min 25 årsdag och inse att jag snart är närmare 30 än 20. Och nästa tanke blev då ganska snabbt - och hur långt har jag kommit? Jag är 24 (ganska nyss fyllda, i alla fall på rätt sida av halvan), singel med hund. Bor i en etta i Uppsala, inte ens centrala Uppsala. Jag jobbar 7-16 måndag till fredag, i Märsta dit jag pendlar med bil. Jag är inte ens i närheten av man, villa och volvo. Det enda jag har är vovve, och en volkswagen...
I mina planer för livet så skulle jag ha barn när jag var 25, förhoppningsvis vara lyckligt gift, men jag skulle ha nöjt mig med att vara i ett bra förhållande tillsammans med pappan till barnet (jag hade nog bara tänk hinna med 1 barn till 25). Vovven, såklart. Och så skulle vi bo i minst en trea, någorlunda centralt, gärna i Stockholm. Mannen min skulle vara välutbildad och jobba lagom mycket. Jag skulle ha pluggat klart och börjat jobba (hur fasen jag nu skulle ha hunnit med det!?!) som psykolog eller någonting liknande. Ja, han fick gärna vara advokat eller läkare eller åtminstonde någonting lite mer krävande än sopgubbe(?!). Framför allt så var det utbildningen som var relevant, jag vill ha en karl jag kan prata med.
Men här är jag nu. Mellanchef med vovve i polon. Singel. Så långt från barn man kan komma - på alla sätt och vis. Ingen direkt utbildning, bara en yrkesposition där jag hålls ansvarig för misstag och har minimal påverkan. Jag trivs i och för sig med att jag får jobba direkt med människor, inte arbeta via en dator. Men jag trodde för några år sedan att jag skulle ha kommit längre vid det här laget. Att jag hade kommit på vad jag ville bli när jag blir stor, och att jag skulle åtminstonde vara på god väg att komma dit. Men istället så hamnade jag i något mellanläge där jag är lagom nöjd med det jag har just nu, samtidigt som jag strävar efter någonting som jag inte riktigt vet vad det är. Ena veckan ska jag flytta, för att jag är så less på Uppsala, och andra veckan så kommer jag på mig själv med att trivas ganska bra. Ena veckan så ska jag söka till psykologutbildningen, andra veckan så funderar jag på att vara kvar på jobbet kanske något år till.
En klassisk livs-kris, skulle jag kunna tänka mig. Eftersom jag inte ens har fyllt 25 än så har jag inte hunnit uppleva så många livskriser - än. Och jag tycker att det räcker med den här! Om det ska ta sån här tid varje gång så säger jag gärna "pass på den" och kliver vidare. Fast å andra sidan så kanske det är bra att det får ta lite tid nu, så jag kan minimera de resterandei framtiden. Kanske kan jag hitta något som jag trivs med idag, så att jag inte behöver fundera över det så mycket i framtiden. Kanske...
Saknar dig...
Hörde "Run" med Leona Lewis på MTV nu på morgonen, och en massa känslor vällde upp. Jag insåg hur mycket jag saknade J. Hittade en utskriven bild i hyllan (eftersom allting försvann när datorn ominstallerades) som jag kunde sörja lite över.
Jag vet, det är antagligen tanken på hur J hade kunnat varit som jag saknar. Men det förtar inte känslan av att jag kan vakna på morgonen och önska att han låg där brevid mig. Jag saknar hans händer på mina. Hans varma kropp intill min. Hans läppar mot mina. Fuck i helvetet! Hur får man känslan att försvinna? Hur får man hjärtat att glömma bort?
Tänk om det var rätt? Tänk om jag gav upp för fort. Tänk om... Det var väl just det som var problemet. För mycket "tänk om..." Men det förtar ju inte min känsla i hjärtat. Saknaden. Kärleken. Ensamheten.
Jag somnade...
Kvällen gick planenligt. Först ner till Flurpan för en AW (läs: After Work) som bestod av en flaska rötjut, en rackabajsare och medelhavsbuffé. Gott gott!
Sen buss - nej, taxi hem. För att svida om till något mer bekvämt och varmt för att sedan promenera över till S&M (hur kul var inte den kombinationen?!). Poker-tajm!
Alkoholen från AW'n hade börjat kicka in och fokusen på spelet var inte på topp. Så det gick inte så bra. Hade dock någon lyckad all-in. Självklart så kom samtalet till sist in på mitt hittegods från förra helgen. Samtalet gick kring detta en stund. Men det roligaste var nog att T hade frågat om han fick joina sällskapet på poker någon gång... "Självklart!" svarade jag i samma sekund som jag kom att tänka "undrar vad S skulle säga om jag dök upp med T...?".
Nåja. jag fick ett vagt löfte om ett samtal under kvällen/natten. Vilket jag också fick... Men jag hade somnat! Jag hade somnat! Jag vaknade dock två timmar senare (klockan 05, som vanligt) och bittert insåg att jag hade missat samtalet, men fått ett MMS som håller intresset uppe. Håll tummarna för ikväll istället! Jag är lite klämma-känna-sjuk just nu...
En Halvvampyrs Bekännelser
Måste ju promota lite läsning... En helt fantastisk blogg som bjuder på många skratt! Och jag känner killen :) Enjoy!
(Klicka på bannern - den är länkad...)
Gym-fenomenet
Det är alltid lika intressant att gå till gymet. Det finns ungefär lika mycket "fint" att titta på, som inte.
Är man otränad så är det ingen som bryr sig, då kan man titta hur mycket som helst - framförallt när man springer på löpbandet framför spegeln. Är man vältränad så kan man ändå titta hur mycket som helt, man syns dock - men det är ju inget problem, då kanske de man tittar på tittar tillbaka.
Så oavsett vilken kategori man tillhör så vinner man! Coolt va?! Ja, jag önskar att jag vore i den sistnämnda, men jag jobbar på det...
Är man otränad så är det ingen som bryr sig, då kan man titta hur mycket som helst - framförallt när man springer på löpbandet framför spegeln. Är man vältränad så kan man ändå titta hur mycket som helt, man syns dock - men det är ju inget problem, då kanske de man tittar på tittar tillbaka.
Så oavsett vilken kategori man tillhör så vinner man! Coolt va?! Ja, jag önskar att jag vore i den sistnämnda, men jag jobbar på det...
Orgasm
Gjorde en enkätundersökning på som handlade om sexvanor hos människor i olika länder.Man fick alla möjliga sorters frågor rörande sexlivet. Där en av frågorna löd: "Har du någon gång fejkat orgasm? Ja / Nej / Vet inte"- Och jag är ledsen att behöva säga det, men ja, jag svarade "Ja". Och jag undrar vilken tjej som inte har fejkat?! Det ska vara hon som har så sjukt enkelt för att "komma" då så att hon inte ens hinner fejka...Jag vet vad du tänker nu, grabben. "Ingen har någonsin fejkat med mig!" Jag är ledsen igen, men tyvärr så har nog minst en tjej vid minst ett tillfälle faktiskt gjort det. Inte för att vara taskig, tvärtom. Många av oss tjejer fejkar för att vi faktiskt menar väl. Vi vill inte att ni ska tro att ni är dåliga, för att det behöver inte ens handla om det. Det behöver inte ens handla om er. Det kan faktiskt vara så enkelt att tjejen helt enkelt har haft en tung dag, eller mycket att tänka på, som gör att hon inte riktigt kan slappna av. Men att hon faktiskt gör sig besväret ATT fejka är någonting positivt, för att då anstränger hon sig i alla fall för att få dig att må bra - genom att låta dig tro att det går för henne. Om ni ganska nyligen har börjat träffas - någonstans inom de första tre månaderna - och hon inte "kommer" DÅ är du illa ute. Om hon inte ens anstränger sig till att låtsas... Då är det inte bra. Hon kanske klappar dig lite på axeln och säger "det gör inget, det var skönt ändå" så snackar vi att fejka.Och en sista grej grabbar; om tjejen bara ligger där... NEJ det är INTE så skönt att hon inte kan röra sig. En död fisk ÄR en död fisk. En liten snabbkurs i läran om kroppen:Om och när en tjej får orgasm så innebär själva begreppet att alla kroppens muskler spänner sig och det går som en varm våg igenom kroppen - och då är man INTE stilla. Det må så vara att kroppen är så spänd att den framstår som stilla, men ett säkert tecken brukar vara att hon krampaktigt håller i lakanet, eller i din kropp. En totalt avslappnad död fisk njuter inte.
Avslutningsvis en liten reminder: Att fejka behöver inte vara dåligt, det visar bara på att hon bryr sig om dina känslor.
Missade inget
Efter en miserabel helg med en alla hjärtans dag i all sin ensamhet kombinerat med magsjuka så tog jag mod till mig och surfade in på UtelivUppsala för att se vad jag hade missat. Men som vanligt med Uppsalas Uteliv så var det inte allt för mycket. Kanske för att jag inte är någon krogråtta, eller för att det helt enkelt inte syntes några som jag skulle kunna ha känt. Det är trots allt så, att även om man inte känner alla, eller ens så många, så brukar man kunna känna igen folket som befinner sig på samma ställe som när man har kul... Typ.
Jag ser i alla fall fram emot en helg i Göteborg inom en snar framtid. För att se hur livet lever där borta på andra sidan landet. Är det mer "raggbart" där? Jag och L ska undersöka saken - och självklart så återkommer jag med en rapport. Men det är först helgen 6-8 mars.
Jag måste dock vara lite glad över helgen dock. Som noterat tidigare här i MiP'en så blev jag ju faktiskt uppvaktad med en ros. Och en massa pussar i MMS-form av T. Då blev jag lite glad, till en början. Sen såg jag att det var "VB: Fwd:" - dvs jag var minst nummer tre i kedjan. Men eftersom jag ska sluta vara bitter, så försöker jag se det från den andra sidan - hellre ett vidarebefodrat MMS än inget alls... Han kunde ju ha låtit bli. Och dessutom så finns det en massa olika alternativ till hur det slutligen hamnade i min inkorg. Så - don't worry, be happy!
Analysera inte så jävla mycket! Och framför allt - gör det inte mer kopmlicerat än vad det behöver vara. Lev här och nu. Fråga inte så mycket. - Det är nog mitt motto 2009.
Jag ser i alla fall fram emot en helg i Göteborg inom en snar framtid. För att se hur livet lever där borta på andra sidan landet. Är det mer "raggbart" där? Jag och L ska undersöka saken - och självklart så återkommer jag med en rapport. Men det är först helgen 6-8 mars.
Jag måste dock vara lite glad över helgen dock. Som noterat tidigare här i MiP'en så blev jag ju faktiskt uppvaktad med en ros. Och en massa pussar i MMS-form av T. Då blev jag lite glad, till en början. Sen såg jag att det var "VB: Fwd:" - dvs jag var minst nummer tre i kedjan. Men eftersom jag ska sluta vara bitter, så försöker jag se det från den andra sidan - hellre ett vidarebefodrat MMS än inget alls... Han kunde ju ha låtit bli. Och dessutom så finns det en massa olika alternativ till hur det slutligen hamnade i min inkorg. Så - don't worry, be happy!
Analysera inte så jävla mycket! Och framför allt - gör det inte mer kopmlicerat än vad det behöver vara. Lev här och nu. Fråga inte så mycket. - Det är nog mitt motto 2009.
Here without you
Såg länken på F's facebook. Kände att det inte var helt fel att slänga upp den här.
Kondom-kluven
Jag är lite kluven när det kommer till kondom-frågan. Å ena sidan så måste jag ju ändå erkänna att jag tycker att det är en bra sak. Att killen dyker upp med kondomer visar ju på en viss respekt och tanke på säkerhet. Samtidigt så kommer ju en del tankar från det andra perspektivet. Hade han räknat med att "få komma till" så han preppar lite? Låt oss säga att det kanske är mer eller mindre säkert att han skulle få "komma till" - tror han att jag har en massa sjukdomar som han måste skydda sig emot, eller har HAN en massa sjukdomar som jag ska skyddas mot?
Samtidigt som om han skulle komma utan "skydd" så har han antingen förväntat sig att få "komma till" utan "kolapappret" - vilket kan ses som ganska nonchalant och respektlöst. Samtidigt som det kan ses som att han inte förväntade sig något.
Hm. Tänk att en så bra sak kan bli så knepig. Jag kan ju i alla fall sålla mig till den ligan som har svårt för att bestämma mig - om jag gillar eller inte gillar. Jag tror att jag allra helst satsar på att vänta med "liggandet" tills jag är säker på att man kan göra det utan "kolapapper".
Samtidigt som om han skulle komma utan "skydd" så har han antingen förväntat sig att få "komma till" utan "kolapappret" - vilket kan ses som ganska nonchalant och respektlöst. Samtidigt som det kan ses som att han inte förväntade sig något.
Hm. Tänk att en så bra sak kan bli så knepig. Jag kan ju i alla fall sålla mig till den ligan som har svårt för att bestämma mig - om jag gillar eller inte gillar. Jag tror att jag allra helst satsar på att vänta med "liggandet" tills jag är säker på att man kan göra det utan "kolapapper".
Hittegods
Upphittat under sängen hemma hos mig. En oöppnad förpackning Profil. Om inte ägaren har hävdat sin äganderätt inom en månader så tillfaller hittegodset ägaren. Då du uppenbarligen har tappat varan så vet du också var den går att återfinna.
SMS
Vi lever i en SMS-värld. Så mycket som kan sägas så enkelt. Några knapptryckningar som avslutas med ett "skicka". Få ord som kan säga så mycket, men ändå vara helt oskyldigt. Det är lätt att gömma sig bakom telefondisplayen. Man kan alltid missuppfatta. Man kan alltid ha en ursäkt.
Jag personligen skulle egentligen vilja dissa sms'andet, men samtidigt så skulle det vara lite dubbelmoral, eftersom det på min mobilräkning månad efter månad visar på dryga 300 sms skickade. Jag skulle egentligen vilja vara den personen som ringer istället, eller kanske till och med träffas. Men tyvärr så är det så enkelt att slänga iväg ett sms. På gott och ont. Det är ett enkelt sätt att visa att man bryr sig. Det är så enkelt att bara skicka iväg en tanke. Samtidigt som jag känner själv att jag har blivit lat. Man tar den enkla utvägen genom att skicka ett sms.
De som har dejtat någonting sedan sms'andet växte känner till det eviga spelet, eller? Jag får ett sms som säger "tack för ikväll, jag hade trevligt. Det gör jag gärna om. Kram" och så börjar det. Spelet. Hur länge ska jag vänta tills det är lagom att svara? För att svarar man för fort så kan det verka för desperat, samtidigt som man inte vill verka allt för nonchalant, så alltså inte heller vänta för länge. Nåja, jag har satt min gräns till att jag ska avsluta det jag håller på med när jag får sms'et. Sen kommer nästa dilemma. Vad ska jag skriva tillbaka, för att förmedla rätt budskap? Man vill ju inte verka för "på" men inte heller allt för ointresserad. Nu har jag utgått från att det här är någon som man vill träffa igen...
Sen har vi ju nästa kategori. De som man inte vill träffa igen. Egentligen så är det ju så enkelt att bara låta bli att svara. Eller att faktiskt säga vad man tycker, rakt ut - eller ja, via sms då. Det skulle ju spara alla inblandade parter en massa tid och oro.
Sista kategorin är de som man gärna vill hålla lite på halster. Det är något som gör att man inte träffas, men ändå inte släpper kontakten med. De är nog de värsta. Sms fram och tillbaka som bygger upp en förväntan inför den där gången som man kommer att träffas, eller i alla fall pratar om så mycket. Sms'andet som är som en liten kärlekssaga i det verkliga livet. Det finns där, men ändå så är det inte riktigt på riktigt.
Jag tror att jag håller fast vid sms'andet ett tag till, det för med sig mer gott än ont.
Jag personligen skulle egentligen vilja dissa sms'andet, men samtidigt så skulle det vara lite dubbelmoral, eftersom det på min mobilräkning månad efter månad visar på dryga 300 sms skickade. Jag skulle egentligen vilja vara den personen som ringer istället, eller kanske till och med träffas. Men tyvärr så är det så enkelt att slänga iväg ett sms. På gott och ont. Det är ett enkelt sätt att visa att man bryr sig. Det är så enkelt att bara skicka iväg en tanke. Samtidigt som jag känner själv att jag har blivit lat. Man tar den enkla utvägen genom att skicka ett sms.
De som har dejtat någonting sedan sms'andet växte känner till det eviga spelet, eller? Jag får ett sms som säger "tack för ikväll, jag hade trevligt. Det gör jag gärna om. Kram" och så börjar det. Spelet. Hur länge ska jag vänta tills det är lagom att svara? För att svarar man för fort så kan det verka för desperat, samtidigt som man inte vill verka allt för nonchalant, så alltså inte heller vänta för länge. Nåja, jag har satt min gräns till att jag ska avsluta det jag håller på med när jag får sms'et. Sen kommer nästa dilemma. Vad ska jag skriva tillbaka, för att förmedla rätt budskap? Man vill ju inte verka för "på" men inte heller allt för ointresserad. Nu har jag utgått från att det här är någon som man vill träffa igen...
Sen har vi ju nästa kategori. De som man inte vill träffa igen. Egentligen så är det ju så enkelt att bara låta bli att svara. Eller att faktiskt säga vad man tycker, rakt ut - eller ja, via sms då. Det skulle ju spara alla inblandade parter en massa tid och oro.
Sista kategorin är de som man gärna vill hålla lite på halster. Det är något som gör att man inte träffas, men ändå inte släpper kontakten med. De är nog de värsta. Sms fram och tillbaka som bygger upp en förväntan inför den där gången som man kommer att träffas, eller i alla fall pratar om så mycket. Sms'andet som är som en liten kärlekssaga i det verkliga livet. Det finns där, men ändå så är det inte riktigt på riktigt.
Jag tror att jag håller fast vid sms'andet ett tag till, det för med sig mer gott än ont.
Det finns
Det finns kärlek och värme i världen. Till och med vi som är ensamma kan få se en glimt av någonting bra.
Tack så mycket, D.
Alla hjärtans...
För min del så blir det som vilken alla hjärtans dag som helst. Jag tror att jag har haft pojkvän en enda gång över alla hjärtans dag. Och den dagen blev inte allt för lyckad. Annars så har jag fått sålla mig till den skaran som får sitta hemma och tycka synd om sig själv på grund av sin ensamhet.
Men till alla er som har någon: Ta hand om varandra och var lyckliga för all tid ni får tillsammans.
Och till er andra: Life sucks, ibland. Men förr eller senare så blir det najs.
Könsklyftor
Hamnade i ett känsloladdat samtal igårkväll. Det handlade ganska mycket om utseende, och yta. Det var en ung man som började prata om hur hemskt det var att samhället har blivit så ytligt och att det är en så uttalad jakt på en partner. Jag anade lite av "tycka synd om" kring pressen som vi kvinnor har på oss i dagens samhälle.
Nu borde kanske jag, som kvinna, tycka att det är jättebra. Jättebra att det finns män som tycker att smink och mode är ytligt, eftersom det finns så mycket mer på insidan. Jättefin, verkligen. Men kom igen nu! När någonsin har mänskligheten I N T E varit ytlig? Jag tror inte att vi kan hitta någonting i någon historiebok om hur relationer under en viss tid bara handlade om sann kärlek mellan människor där det yttre var helt orelevant.
Vi är ju faktiskt djur. Okej, vi kommer i alla fall från samma encelliga organism (om man nu tror på evolutionen och inte på Guds skapelseberättelse) och har sedan muterat och vidareutvecklats till att bli en del av människosläktet. Men oavsett hur mycket vi utvecklas vidare från den encelliga organismen så har vi något lika inetsat i systemet som vårt DNA är - "den starkaste överlever". Och det är ju precis så det är! Krasst sett. Jag kan ta en dragning om det vid ett senare tillfälle, när jag kan hålla mig till just det ämnet.
Ja, jag har en del "kriterier" för hur jag vill att min drömkille ska se ut (märk D R Ö M kille). För att det är den optimala för mig, tror jag. Det är mannen som kommer att säkerställa min släkts vidarelevnad. Men helt plötsligt en dag så vaknar jag upp och inser att grabben som har hållt min hand varje gång jag har gråtit över en förlorad kärlek har varit den som egentligen har varit kärleken. Och det är faktiskt så, att vi alla har nog ett ytligt ideal för vad vi "vill ha", men kom ihåg att det kan vara ganska mycket snack också.
Nåja, det jag egentligen ville komma fram till var nog egentligen att jag tycker inte så himla synd om oss kvinnor. Vi har det nog ganska bra. Men jag skulle vilja tycka lite synd om männen (hoppsan, vad hände där?!?) som aldrig någonsin får någon form av empati för de "roller" som de förväntas acceptera.
Det blir ramaskri om det uttalas någonstans att det uppskattas och till och med kan vara till kvinnans fördel att klä sig i kjol och högklackat. Men att männen har fått dra på sig kostymen och slipsen varje dag är det ingen som bryr sig om. Är inte DET sexistiskt om något? Skulle en man opponera sig mot det så skulle folk bara skratta åt honom. Mannen har gillat läget och accepterat sin plats i samhället, och är kanske i vissa lägen den smartare av oss - som låter oss hållas i vårt härjande om jämställdhet och jämlikhet, bara de får ligga någon kväll då och då. Varför gör inte bara vi kvinnor likadant? För att vi alla vet ju att männen inte kniper käft för att de är smarta - det är ju för att de till syven och sist vill ligga. Då inte sagt att det inte är så för oss kvinnor, för det är det. Krasst sett. Men vi ska hålla på och härja runt och ha feministiska slagord och dra ihop en massa rabalder. Vilket inte är så uppskattat av alla.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker självklart att jag ska ha lika mycket lön som min manliga kollega som gör samma arbete. Men jag vill också lyfta upp frågan och vända och vrida lite på den för att se den i ett annat perspektiv. Kanske inte rätt, men nog så nödvändigt tror jag. Lite av "sopa rent framför egen dörr först".
Nu borde kanske jag, som kvinna, tycka att det är jättebra. Jättebra att det finns män som tycker att smink och mode är ytligt, eftersom det finns så mycket mer på insidan. Jättefin, verkligen. Men kom igen nu! När någonsin har mänskligheten I N T E varit ytlig? Jag tror inte att vi kan hitta någonting i någon historiebok om hur relationer under en viss tid bara handlade om sann kärlek mellan människor där det yttre var helt orelevant.
Vi är ju faktiskt djur. Okej, vi kommer i alla fall från samma encelliga organism (om man nu tror på evolutionen och inte på Guds skapelseberättelse) och har sedan muterat och vidareutvecklats till att bli en del av människosläktet. Men oavsett hur mycket vi utvecklas vidare från den encelliga organismen så har vi något lika inetsat i systemet som vårt DNA är - "den starkaste överlever". Och det är ju precis så det är! Krasst sett. Jag kan ta en dragning om det vid ett senare tillfälle, när jag kan hålla mig till just det ämnet.
Ja, jag har en del "kriterier" för hur jag vill att min drömkille ska se ut (märk D R Ö M kille). För att det är den optimala för mig, tror jag. Det är mannen som kommer att säkerställa min släkts vidarelevnad. Men helt plötsligt en dag så vaknar jag upp och inser att grabben som har hållt min hand varje gång jag har gråtit över en förlorad kärlek har varit den som egentligen har varit kärleken. Och det är faktiskt så, att vi alla har nog ett ytligt ideal för vad vi "vill ha", men kom ihåg att det kan vara ganska mycket snack också.
Nåja, det jag egentligen ville komma fram till var nog egentligen att jag tycker inte så himla synd om oss kvinnor. Vi har det nog ganska bra. Men jag skulle vilja tycka lite synd om männen (hoppsan, vad hände där?!?) som aldrig någonsin får någon form av empati för de "roller" som de förväntas acceptera.
Det blir ramaskri om det uttalas någonstans att det uppskattas och till och med kan vara till kvinnans fördel att klä sig i kjol och högklackat. Men att männen har fått dra på sig kostymen och slipsen varje dag är det ingen som bryr sig om. Är inte DET sexistiskt om något? Skulle en man opponera sig mot det så skulle folk bara skratta åt honom. Mannen har gillat läget och accepterat sin plats i samhället, och är kanske i vissa lägen den smartare av oss - som låter oss hållas i vårt härjande om jämställdhet och jämlikhet, bara de får ligga någon kväll då och då. Varför gör inte bara vi kvinnor likadant? För att vi alla vet ju att männen inte kniper käft för att de är smarta - det är ju för att de till syven och sist vill ligga. Då inte sagt att det inte är så för oss kvinnor, för det är det. Krasst sett. Men vi ska hålla på och härja runt och ha feministiska slagord och dra ihop en massa rabalder. Vilket inte är så uppskattat av alla.
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker självklart att jag ska ha lika mycket lön som min manliga kollega som gör samma arbete. Men jag vill också lyfta upp frågan och vända och vrida lite på den för att se den i ett annat perspektiv. Kanske inte rätt, men nog så nödvändigt tror jag. Lite av "sopa rent framför egen dörr först".
Those who passes you by
Tänk om det är så att den stora kärleken hela tiden har funnits där, rakt framför näsan!
Många säger att det oftast är just så. Någon som man har känt i hela sitt liv och inte ens tittat på med förhållande-ögonen, helt plötsligt blir ens livs stora kärlek. Helt oanande så smyger det sig på och en dag så vaknar man upp och inser att "det är ju den personen som jag vill ha! Varför har jag inte sett det förut?" Det kanske är någon som ramlar in och ut ur ditt liv i olika tidperioder, men en vacker dag så kliver personen in för att stanna. Och vad händer då? Hur går man från att vara vänner/bekanta till att vara i ett kärleksförhållande?
Jag tror att många underbart fantastiska personen går en förbi varje dag. Personer som man kanske vill ta kontakt med, men som man aldrig vågar gå fram till. Jag förstår inte hur vi kan tillåta oss själva att vara så fega så att vi faktiskt riskerar flertalet relationer - och då inte bara kärleksrelationer, utan helt fantastiska vänner. Vi vågar inte utsätta oss själva för risken för att få ett "nej" så vi ger oss inte ens chansen till ett "ja". Hur fel känns inte det?
Är det jante-lagen som är så inpräntat i våra huvuden så att vi inte vågar tro på oss själva och faktiskt inser att vi är värda något och att någon kan bli intresserad, och attraherad av oss? Eller är det bara en kultur som vi har byggt upp, för att vi i det svenska samhället är så rädda för att sticka ut - åt ena eller andra hållet - och stöta oss med andra. Herregud - säger jag bara. Vi missar så mycket, bara för att vi ska anpassa oss till människor som vi inte ens känner.
Om jag står på en busshållplats med, låt oss säga, 10 väntande blivande medpassagerare och ser en gör-snygg kille så vill jag ju antagligen inget annat än att gå fram och säga något jäkligt fyndigt (ja, egentligen så skulle jag väl kanske vilja hångla upp honom och ta med honom hem, men vi håller det på en realistisk nivå). Men a) jag är rädd för att han ska tycka att jag är konstig och dissa mig och b) jag är rädd för att de andra personerna som står kring oss ska tycka att jag är pinsam och "skämmas i mitt ställe". Nej, någon skulle kanske tycka att jag är rätt tuff som glider fram och snick-snackar lite, men den större delen av skaran skulle tycka att jag är rätt pinsam. För att nu bryta ner det hela lite till så när det gäller a) så kan jag egentligen bara få två utfall: 1) killen tycker att jag är rätt bäng och glider undan, alternativt säger att han inte är intresserad eller så 2) uppskattar han uppvaktningen och är jag riktigt skicklig (läs: röta/tur) så kanske vi tar kontakt igen. När det gäller nästa del b) så - what the fuck?!? Om det nu står 8 personer och stirrar ut mig för att jag glider fram och ger grabben en komplimang så skadar ju det aldrig mig i alla fall. Det är ju ändå ingen av dessa 8 som någonsin skulle våga gå fram till mig och berätta om hur pinsam jag var. Så det slipper jag ju. Då har vi alltså eliminerat b) egentligen. Vilket bara ger oss a) med utgången 1) eller 2).
Så jag vill slå ett slag för att våga ta kontakt. Våga flinga lite mer. Nu är det dessutom snart vår - och vi kan börja se "lööv in the sky". Mission in Passion's vårkampanj: Våga Flinga!
Många säger att det oftast är just så. Någon som man har känt i hela sitt liv och inte ens tittat på med förhållande-ögonen, helt plötsligt blir ens livs stora kärlek. Helt oanande så smyger det sig på och en dag så vaknar man upp och inser att "det är ju den personen som jag vill ha! Varför har jag inte sett det förut?" Det kanske är någon som ramlar in och ut ur ditt liv i olika tidperioder, men en vacker dag så kliver personen in för att stanna. Och vad händer då? Hur går man från att vara vänner/bekanta till att vara i ett kärleksförhållande?
Jag tror att många underbart fantastiska personen går en förbi varje dag. Personer som man kanske vill ta kontakt med, men som man aldrig vågar gå fram till. Jag förstår inte hur vi kan tillåta oss själva att vara så fega så att vi faktiskt riskerar flertalet relationer - och då inte bara kärleksrelationer, utan helt fantastiska vänner. Vi vågar inte utsätta oss själva för risken för att få ett "nej" så vi ger oss inte ens chansen till ett "ja". Hur fel känns inte det?
Är det jante-lagen som är så inpräntat i våra huvuden så att vi inte vågar tro på oss själva och faktiskt inser att vi är värda något och att någon kan bli intresserad, och attraherad av oss? Eller är det bara en kultur som vi har byggt upp, för att vi i det svenska samhället är så rädda för att sticka ut - åt ena eller andra hållet - och stöta oss med andra. Herregud - säger jag bara. Vi missar så mycket, bara för att vi ska anpassa oss till människor som vi inte ens känner.
Om jag står på en busshållplats med, låt oss säga, 10 väntande blivande medpassagerare och ser en gör-snygg kille så vill jag ju antagligen inget annat än att gå fram och säga något jäkligt fyndigt (ja, egentligen så skulle jag väl kanske vilja hångla upp honom och ta med honom hem, men vi håller det på en realistisk nivå). Men a) jag är rädd för att han ska tycka att jag är konstig och dissa mig och b) jag är rädd för att de andra personerna som står kring oss ska tycka att jag är pinsam och "skämmas i mitt ställe". Nej, någon skulle kanske tycka att jag är rätt tuff som glider fram och snick-snackar lite, men den större delen av skaran skulle tycka att jag är rätt pinsam. För att nu bryta ner det hela lite till så när det gäller a) så kan jag egentligen bara få två utfall: 1) killen tycker att jag är rätt bäng och glider undan, alternativt säger att han inte är intresserad eller så 2) uppskattar han uppvaktningen och är jag riktigt skicklig (läs: röta/tur) så kanske vi tar kontakt igen. När det gäller nästa del b) så - what the fuck?!? Om det nu står 8 personer och stirrar ut mig för att jag glider fram och ger grabben en komplimang så skadar ju det aldrig mig i alla fall. Det är ju ändå ingen av dessa 8 som någonsin skulle våga gå fram till mig och berätta om hur pinsam jag var. Så det slipper jag ju. Då har vi alltså eliminerat b) egentligen. Vilket bara ger oss a) med utgången 1) eller 2).
Så jag vill slå ett slag för att våga ta kontakt. Våga flinga lite mer. Nu är det dessutom snart vår - och vi kan börja se "lööv in the sky". Mission in Passion's vårkampanj: Våga Flinga!
"...ett ligg!"
Pratade med en väninna på vägen hem. Hon undrade vad jag skulle göra ikväll. Som vanligt - inga planer. Så hon tyckte att jag skulle komma ner på Oasia. Jag nämnde ett samtal som jag hade haft med en vän av manligt kön - som uttryckte att det nog var dags för mig "to get some". Jag undrar vad han menade med det - har jag varit så jobbig den senaste tiden?!?
Sagt och gjort. Självklart så nappade hon på det! Så kvällen skulle erbjuda en drink och ett ligg. Jag vill inte ens försöka minnas hur många gånger som hon faktiskt uttryckte just "ett ligg". Jag måste framstå som desperat!
Hon tyckte att jag faktiskt hade en innestående sedan tidigare. Det är väl snarare så att jag är skyldig en... Jag tror att jag hoppar ett ligg ikväll. Känner helt enkelt inte att det finns tid för det i kvällens schema. Jag säger "pass" på den för nu, så får vi återuppta det ämnet lite längre fram.
Sagt och gjort. Självklart så nappade hon på det! Så kvällen skulle erbjuda en drink och ett ligg. Jag vill inte ens försöka minnas hur många gånger som hon faktiskt uttryckte just "ett ligg". Jag måste framstå som desperat!
Hon tyckte att jag faktiskt hade en innestående sedan tidigare. Det är väl snarare så att jag är skyldig en... Jag tror att jag hoppar ett ligg ikväll. Känner helt enkelt inte att det finns tid för det i kvällens schema. Jag säger "pass" på den för nu, så får vi återuppta det ämnet lite längre fram.
Valentines Day
Det är kanske inte min dag i år. Eller så är det precis det det är - eftersom jag ska jobba som entrévärd på en lokal nattklubb så kommer jag ju att ganska snabbt se vilka som är "tillgängliga" och inte... Och dessutom få betalt för det!
Jag tänkte avsluta notisen med en rätt bra låt - i Valentines Day-anda. Enjoy!
Jag tänkte avsluta notisen med en rätt bra låt - i Valentines Day-anda. Enjoy!
Tänker tillbaka
Hur kommer det sig att man ibland hamnar i läget där man tänker tillbaka och funderar på hur allting "hade kunnat vara" eller kanske "hur det hade kunnat bli"?
Jag hamnade där ikväll. En del gamla relationer vaknade till liv i tankarna, och jag började gå igenom en del, men fastnade på just en. En av de bästa. Hur kommer det sig att det inte blev mer vi? Ja, jag vet att det var jag som avslutade det. För att det inte fanns "de där känslorna" där. Men varför är det så? Varför finns inte "de där känslorna" där när personen är så bra?
Det är konstigt hur vi människor fungerar. Hur vi målar upp en drömbild på vad vi letar efter, och hur mycket många kan fastna vid den bilden. Vi adderar allt fler synliga attribut, men också andra kriterier, till vår kravprofil till den perfekta partnern. Tror vi ens själva på att den perfekta personen finns där ute? Eller är det så, att det finns en perfekt person? Finns det bara EN? Och tänk om vi missar just den där personen. Tänk om han (eller hon) satt på den där bussen som jag precis missade. Eller att jag missade att ta kontakt med honom (eller henne) i ICA-kön, bara för att jag använder självscanning med automatisk utcheckning. Tänk om han (eller hon) gled in på Flustret förra helgen - fem minuter efter att jag hade gått där ifrån. Tänk om...
Tänk om jag kanske hade tagit mig en funderar till förut. Då kanske jag hade haft det hur bra som helst nu. Tänk om jag hade gjort något annorlunda...
Jag hamnade där ikväll. En del gamla relationer vaknade till liv i tankarna, och jag började gå igenom en del, men fastnade på just en. En av de bästa. Hur kommer det sig att det inte blev mer vi? Ja, jag vet att det var jag som avslutade det. För att det inte fanns "de där känslorna" där. Men varför är det så? Varför finns inte "de där känslorna" där när personen är så bra?
Det är konstigt hur vi människor fungerar. Hur vi målar upp en drömbild på vad vi letar efter, och hur mycket många kan fastna vid den bilden. Vi adderar allt fler synliga attribut, men också andra kriterier, till vår kravprofil till den perfekta partnern. Tror vi ens själva på att den perfekta personen finns där ute? Eller är det så, att det finns en perfekt person? Finns det bara EN? Och tänk om vi missar just den där personen. Tänk om han (eller hon) satt på den där bussen som jag precis missade. Eller att jag missade att ta kontakt med honom (eller henne) i ICA-kön, bara för att jag använder självscanning med automatisk utcheckning. Tänk om han (eller hon) gled in på Flustret förra helgen - fem minuter efter att jag hade gått där ifrån. Tänk om...
Tänk om jag kanske hade tagit mig en funderar till förut. Då kanske jag hade haft det hur bra som helst nu. Tänk om jag hade gjort något annorlunda...
Heta ställningar
Hur kommer det sig att vi är så besatta av sex? Det är inte mycket i vårt mediala samhälle som inte handlar om, eller har inslag av sex. Dock så måste jag ändå vara glad för att det finns mycket sex av den medgivande sorten. Tyvärr så ökar ju även brotten kring sex. Kan det ha med vår normaliserade tabu-fria sex-syn att göra?
I en artikel på cosmopolitan.se så kan man läsa om heta ställningar. Med instruktioner om både hur och varför dessa genomförs. Dock ingenting revolutionerande.
Men hur kommer det sig att vi aldrig tröttnar på sex? Ja, det är väl klart att sex är kul. På ett sätt i början av ett förhållande, och kanske på ett helt annat sätt ju längre tiden går. Men handlar inte bra sex om så mycket mer än varierande ställningar?
Jag känner nästan att vi håller på och försöker avdramatisera sexet så mycket, för att få bort ett tabu, så att vi kanske tar bort det viktigaste - känslorna. Det är så "viktigt" i dagens samhälle att kunna prata om sex, med allt och alla. Det är ett mer och mer vardagligt inslag i samtal och kommer upp allt tidigare i relationer. De människor som fortfarande har svårt för att prata om vad man tycker om och inte tycker om i sängen under första månaden av förhållandet anses nästan vara konstiga. Ja, jag kan erkänna - jag är en sådan - som har svårt att prata om det. Jag rodnar när det pratas om sex i många dess former, och när det kommer till mitt eget sexliv så har jag svårt att prata om det - trots att jag kanske är mitt uppe i det. Men jag är nog en sådan som faktiskt tycker att sexlivet blir tristare ju mer man fokuserar hur, istället för varför. Är jag gammalmodig, eller kan jag vara stolt över att jag faktiskt anammar känslornas roll i det hela?
Jag kan erkänna att jag känner mig ganska nördig när det gäller sex. Jag tycker om att ha det, absolut! Men det handlar nog mer om rätt person än att det är ett måste. För min del krävs det en massa med tillit och öppenhet till min partner för att jag ska våga mig på mer avancerade saker, som säkert är vardagsmat för många. Men hey, vad hände med missionären egentligen? När blev den tråkig? Det är väl nästan den enda ställningen som man faktiskt har koll på, och dessutom så håller man någon form av kontakt med personen som man faktiskt har valt ut till att dela stunden med. Fast det kanske inte är så relevant för alla?!
Har sex blivit en djurisk lusta som är mer ett måste i dagens samhälle? Eller finns det fortfarande några som mig där ute, som faktiskt tycker att det borde vara något mellan två människor, och som man inte behöver dela med sig av till allt och alla?
Rätt på dejten...
Här flickor - här får vi veta hur vi ska bete oss, och inte bete oss.
Tack Cosmopolitan.se, för det här inslaget! Fantastiskt!
Tack Cosmopolitan.se, för det här inslaget! Fantastiskt!
Ex-vänner
Nej, jag pratar inte om föredetta vänner, utan att vara vän med ex-pojkvännen. Bra eller dåligt?
Jag vet inte hur normal jag är, men flertalet av mina närmaste manliga vänner är just föredetta pojkvänner. Och de är nog närmare mig än många andra. Varför? För att de har sett mig naken? Eller bara för att det är helt underbara människor?
Och om de är helt underbara människor - varför är det då ex? Kanske för att vi kom varandra så nära. För att ett förhållande kanske inte mår bra av att man är så nära. Man kanske behöver en viss distans för att kunna ha ett kärleksförhållande. Närheten kanske är någonting som måste komma sakta men säkert, under en lång tid. Ett förhållande i längden ska nog bygga på genuin vänskap, absolut, men man ska nog inte bli för bra vänner för fort. Man behöver nog romantiken och mystiken mycket längre.
Jag har framförallt två väldigt nära vänner som jag har varit tillsammans med. Den första träffade jag på jobbet (såklart) och vi träffades i två omgångar, innan vi flyttade ihop. Det var en tid med många bra stunder. Jag minns faktiskt knappt de dåliga. Men denna person är nog den som ligger mig varmast om hjärtat. Jag vet att han alltid kommer att finnas vid min sida, och jag vet att jag alltid kommer att vara välkommen i familjen. En helt underbar människa som förtjänar det absolut bästa! Tyvärr (eller kanske inte) så växte vår relation från ett pojkvän-flickvän-förhållande till ett otroligt starkt vänskapsförhållande. Är det någon som jag vet att jag kan komma och gråta ut hos så är det hos honom. Och hans vänner är som en familj för mig. En massa bröder!
Den andra är en mycket yngre relation. Vi fick kontakt när jag var i ett annat förhållande, och det tog ett tag innan vi båda fick tummen ur och tiden var den rätta. Vi var väl kanske både för lika och för olika för att det skulle fungera i längden. Men även här så minns jag nu för tiden bara det bra. Och att umgås med honom är fantastiskt roligt. En av de bästa pojkvännerna jag har visat upp för vänner och bekanta. När jag pratar med mina vänner och dröm-pojkvännen så är det hans sociala kompetens som jag faktiskt har som mått-stock (bli inte för kaxig nu, om du läser det här).
Jag är otroligt lycklig över att bland annat just dessa två finns i mitt liv. Det är två personer som jag alltid kommer att bära med mig i hjärta och minne. Och jag hoppas att vi alltid kommer att finnas där för varandra, i vått och torrt.
Det blev kanske inte så mycket analys av det här, men jag kände nog att jag ville uttrycka min tacksamhet och glädje över att man faktiskt kan vara vän med sina ex. Jag önskar alla där ute det, för att är det någon som känner dig så är det nog ditt ex.
Och en av de viktigaste delarna tror jag faktiskt har med just sexet att göra. För att tyvärr så är det ju så, att man och kvinna i vuxen ålder går mycket ut på sex. Antingen så har man sex eller inte. Alla som vi möter är ett potentiellt ligg. De man möter av det motsatta könet går först och främst igenom frågan "vill jag ligga med den här personen, eller inte?". Är svaret nej på den frågan så kommer man aldrig att bli mer än vänner. Och även om man svarar nej på den frågan, så kommer den alltid att ligga kvar.
Så det kanske är lättare att vara vän med sitt ex, än med en kille som man inte har legat med. Just för att den biten är redan avklarad, man behöver inte gå och fundera. Man kan använda den tiden till att bygga en vänskapsrelation istället.
Så avslutningsvis så vill jag nog bara slå ett slag för vänskap med exxet. Avsluta en dålig relation innan den går för långt. Det är inte värt att dra det till sin spets och kanske till och med börja kalla varandra för fula saker. Var vuxen istället och fatta ett moget beslut. "Vi är inte menade för varandra, hur mycket vi än vill. Vi kommer inte att kunna arbeta oss igenom detta, så låt oss sluta som vänner innan vi säger saker som vi kommer att ångra." Det bästa sättet att behålla en fin relation och bra minnen är att faktiskt ta vara på det som finns, istället för att förstöra det med det som inte finns. Tänk efter före, innan du säger för mycket till någon som du tycker om. Är det verkligen värt det?
Jag vet inte hur normal jag är, men flertalet av mina närmaste manliga vänner är just föredetta pojkvänner. Och de är nog närmare mig än många andra. Varför? För att de har sett mig naken? Eller bara för att det är helt underbara människor?
Och om de är helt underbara människor - varför är det då ex? Kanske för att vi kom varandra så nära. För att ett förhållande kanske inte mår bra av att man är så nära. Man kanske behöver en viss distans för att kunna ha ett kärleksförhållande. Närheten kanske är någonting som måste komma sakta men säkert, under en lång tid. Ett förhållande i längden ska nog bygga på genuin vänskap, absolut, men man ska nog inte bli för bra vänner för fort. Man behöver nog romantiken och mystiken mycket längre.
Jag har framförallt två väldigt nära vänner som jag har varit tillsammans med. Den första träffade jag på jobbet (såklart) och vi träffades i två omgångar, innan vi flyttade ihop. Det var en tid med många bra stunder. Jag minns faktiskt knappt de dåliga. Men denna person är nog den som ligger mig varmast om hjärtat. Jag vet att han alltid kommer att finnas vid min sida, och jag vet att jag alltid kommer att vara välkommen i familjen. En helt underbar människa som förtjänar det absolut bästa! Tyvärr (eller kanske inte) så växte vår relation från ett pojkvän-flickvän-förhållande till ett otroligt starkt vänskapsförhållande. Är det någon som jag vet att jag kan komma och gråta ut hos så är det hos honom. Och hans vänner är som en familj för mig. En massa bröder!
Den andra är en mycket yngre relation. Vi fick kontakt när jag var i ett annat förhållande, och det tog ett tag innan vi båda fick tummen ur och tiden var den rätta. Vi var väl kanske både för lika och för olika för att det skulle fungera i längden. Men även här så minns jag nu för tiden bara det bra. Och att umgås med honom är fantastiskt roligt. En av de bästa pojkvännerna jag har visat upp för vänner och bekanta. När jag pratar med mina vänner och dröm-pojkvännen så är det hans sociala kompetens som jag faktiskt har som mått-stock (bli inte för kaxig nu, om du läser det här).
Jag är otroligt lycklig över att bland annat just dessa två finns i mitt liv. Det är två personer som jag alltid kommer att bära med mig i hjärta och minne. Och jag hoppas att vi alltid kommer att finnas där för varandra, i vått och torrt.
Det blev kanske inte så mycket analys av det här, men jag kände nog att jag ville uttrycka min tacksamhet och glädje över att man faktiskt kan vara vän med sina ex. Jag önskar alla där ute det, för att är det någon som känner dig så är det nog ditt ex.
Och en av de viktigaste delarna tror jag faktiskt har med just sexet att göra. För att tyvärr så är det ju så, att man och kvinna i vuxen ålder går mycket ut på sex. Antingen så har man sex eller inte. Alla som vi möter är ett potentiellt ligg. De man möter av det motsatta könet går först och främst igenom frågan "vill jag ligga med den här personen, eller inte?". Är svaret nej på den frågan så kommer man aldrig att bli mer än vänner. Och även om man svarar nej på den frågan, så kommer den alltid att ligga kvar.
Så det kanske är lättare att vara vän med sitt ex, än med en kille som man inte har legat med. Just för att den biten är redan avklarad, man behöver inte gå och fundera. Man kan använda den tiden till att bygga en vänskapsrelation istället.
Så avslutningsvis så vill jag nog bara slå ett slag för vänskap med exxet. Avsluta en dålig relation innan den går för långt. Det är inte värt att dra det till sin spets och kanske till och med börja kalla varandra för fula saker. Var vuxen istället och fatta ett moget beslut. "Vi är inte menade för varandra, hur mycket vi än vill. Vi kommer inte att kunna arbeta oss igenom detta, så låt oss sluta som vänner innan vi säger saker som vi kommer att ångra." Det bästa sättet att behålla en fin relation och bra minnen är att faktiskt ta vara på det som finns, istället för att förstöra det med det som inte finns. Tänk efter före, innan du säger för mycket till någon som du tycker om. Är det verkligen värt det?
Distansförhållande
På msn Livsstil så kan man läsa om att det faktiskt kan vara bättre att ha ett distansförhållande, än ett "vanligt" förhållande där man bor i samma stad.
Läs hela artikeln genom att klicka här.
Och det kanske kan stämma. Att man håller gnistan vid liv längre då. Just för att vardagen inte smyger sig på. För det har vi nog alla varit med om, eller hur?
Man är dökär och kan inte tänka på något annat än sin älskling. Och så fort man ses så står allting stilla. Världen runtomkring upphör att existera. Men så plötsligt en dag så inser du att du inte har några trosor att ta på dig och du måste boka en tvätt-tid i tvättstugan, och eftersom du ändå måste vara hemma för att passa en viss tid så passar du på att städa lägenheten och diska också. Och vad är inte mysigare än att ha din älskling hemma hos dig då?! Ända tills du inser att du faktiskt inte får något gjort om ni ska småhångla hela tiden. Du kanske till och med blir lite irriterad för att du inser att det är bättre att hänga tvätten först och mysa sen, men din älskling förstår inte varför det är så viktigt att hämta tvätten precis just nu. Är det riktigt illa så kanske han dessutom lyckas få syn på dina fultrosor som han håller upp och fnissar åt, för att i nästa stund få syn på dina "sexiga panties" och konstaterar att han inte har fått se dem än... Poff! Vardagen har landat!
Den första irritationen har uppstått, och nyförälskelsens "rinna ut i sanden"-stadiet har påbörjats. Vardagen är inte romantisk. Och det är nog där som förälskelsen skiljer sig från kärleken. En försälskelse klarar inte av vardagen, och hur du faktiskt är och ser ut klockan 6 på morgonen när väckarklockan ringer och det är dags att ta sig upp ur sängen och vidare till jobbet. Medans kärleken växer sig starkare genom alla pinsamma och irriterande situationer. För varje misstag eller baksida man stöter på i förhållandet växer sig kärleken starkare.
Så, ja. Man kanske ska ge kärleken en chans genom att börja på distans. För att förälskelse och kärlek - det ena behöver inte utesluta det andra. Däremot så kan nog den ena lätt förväxlas med den andra, och kanske till och med förstöra. Risken finns nog att man vill hålla kvar förälskelsen så gärna, att man glömmer bort det fina med kärleken. Eller att man så gärna vill älska, så att man glömmer bort att vara förälskad.
"Allt har sin tid under solen..."
Dresscode
På AFTONBLADET.se skriver man om att "kvinnor bör ha läppstift och högklackat på jobbet" eftersom detta ska gynna karriären. Mja. Jo. Det är kanske fult att säga så, och det kan anses vara sexistiskt. Men hey, egentligen. I alla år så har män tvingats bära kostym, kavaj och slips. Det är ingen som har uttryckt att det ska vara sexistiskt. Om vi kvinnor nu inte kan acceptera att arbetsgivaren gärna ser oss i högklackat, varför ska då männen bära svarta skor till sin kostym?
Och så avråds vi kvinnor från att bära fotlänkar, vita klackskor, överfulla handväskor och flera hål i öronen. Ja, och? Vi kan ju fortsätta att hänvisa tillbaka till männen. Hur ofta får grabben med en rosa-grön tuppkam och piercingar jobbet på advokatbyrån? Eller hur ofta ser vi mäklaren öppna sin portfölj och det väller ut handkrämer, smink, strumpbyxor och övriga attiraljer blandat med det nya kontraktet till bostaden?
Och precis som det skrivs i slutet av artikeln så är "det en realitet att vi döms utifrån utseende". Vi kommer aldrig att komma ifrån det. På gott och ont.
Det är ju faktiskt inte så konstigt att vi dömer folk efter hur vi ser ut, eller agerar. Ska jag anställa folk till mitt företag så vill jag ju ha människor som representerar mig och det jag står för. Har jag ett företag som jag vill ska uppfattas som ungdomligt, så kommer jag ju att rekrytera människor som uppfattas som ungdomliga. Det behöver inte handla om varken utseende eller ålder, utan om intrycket som personen gör, i form av utstrålning och karisma. Men det är så otroligt enkelt att skylla på yttre faktorer.
Jag kanske anställer den där otroligt trevliga tjejen för att sitta i kassan - just för att hon är sjukt trevlig och serviceinriktad, och ser ut på ett sätt som jag tycker representerar det som jag står för - inte för att hon är tjej, det kanske bara var så enkelt att killen som sökte inte hade samma utstrålning... Och det är faktiskt så att killar i större utsträckning har ett tekniskt intresse. Det är inget fel med det, och jag har inget emot de som går emot könsrollerna. Men när ska vi sluta titta så mycket på diskrimineringen, istället för att fokusera på varje individs kvalitet?
Det är tufft där ute, på arbetsmarknaden. Precis som allting annat här i livet. När ska vi börja stämma dejten för diskriminering? "Han dumpade mig för att jag hade för små bröst, det är sexistiskt!" Inser vi inte själva vart det här är på väg? När är det dags att stanna upp och sluta klaga, och börja värdera istället?
Och så avråds vi kvinnor från att bära fotlänkar, vita klackskor, överfulla handväskor och flera hål i öronen. Ja, och? Vi kan ju fortsätta att hänvisa tillbaka till männen. Hur ofta får grabben med en rosa-grön tuppkam och piercingar jobbet på advokatbyrån? Eller hur ofta ser vi mäklaren öppna sin portfölj och det väller ut handkrämer, smink, strumpbyxor och övriga attiraljer blandat med det nya kontraktet till bostaden?
Och precis som det skrivs i slutet av artikeln så är "det en realitet att vi döms utifrån utseende". Vi kommer aldrig att komma ifrån det. På gott och ont.
Det är ju faktiskt inte så konstigt att vi dömer folk efter hur vi ser ut, eller agerar. Ska jag anställa folk till mitt företag så vill jag ju ha människor som representerar mig och det jag står för. Har jag ett företag som jag vill ska uppfattas som ungdomligt, så kommer jag ju att rekrytera människor som uppfattas som ungdomliga. Det behöver inte handla om varken utseende eller ålder, utan om intrycket som personen gör, i form av utstrålning och karisma. Men det är så otroligt enkelt att skylla på yttre faktorer.
Jag kanske anställer den där otroligt trevliga tjejen för att sitta i kassan - just för att hon är sjukt trevlig och serviceinriktad, och ser ut på ett sätt som jag tycker representerar det som jag står för - inte för att hon är tjej, det kanske bara var så enkelt att killen som sökte inte hade samma utstrålning... Och det är faktiskt så att killar i större utsträckning har ett tekniskt intresse. Det är inget fel med det, och jag har inget emot de som går emot könsrollerna. Men när ska vi sluta titta så mycket på diskrimineringen, istället för att fokusera på varje individs kvalitet?
Det är tufft där ute, på arbetsmarknaden. Precis som allting annat här i livet. När ska vi börja stämma dejten för diskriminering? "Han dumpade mig för att jag hade för små bröst, det är sexistiskt!" Inser vi inte själva vart det här är på väg? När är det dags att stanna upp och sluta klaga, och börja värdera istället?
Familjeliv
Hur kul vi än har när vi är ute på krogen, vi singeltjejer, så är det verkligen det vi är ute efter? Eller är det ett tidsfördriv i väntan på familjelivet - som vi alla strävar efter?
Drinkar, shots och vin i alla dess former är en del av singellivet. Lika som timmar i krogköer och på dansgolv. Vi kan alla försöka med att påpeka att vi lägger all denna tid för att vi tycker att det är kul. För att ja, det är kul. Till en viss del. Det är så pass kul att ingen av oss skulle nog ens tveka på att välja en lugn kväll hemma med sin älsklinng framför partykvällen. Hur mycket vi än vill spendera tid med tjejerna på krogen, minglandes med en tjejig drink i handen - så slår det ändå aldrig "familjelivet". För att hur mycket vi än kan sucka över vännerna som sitter hemma med älskling och barn, så är det ändå dit vi alla vill.
Hur kommer det sig att vi så desperat letar efter någon att dela vår tillvaro med? Vi sätter oss i situationer som kan vara helt fantastiska men också kan vara katastrofala - bara för att vi jagar efter den stora kärleken. Vi kan finna oss själva i valet och kvalet om vem vi vill vara med, eller inte, bara för att vi är så rädda för att välja fel. Istället för att bara låta livet hända. Vi kämpar så hårt för att uppnå någonting som ändå inte går att tvinga fram. Vi deltar i reality-shower på tv för att finna den stora kärleken. Vi delar med oss av hela vår misär inför svenska folket, bara för att vi har så svårt för att vara ensamma.
Och ja, ibland så händer det. Ibland så finner bonden sin fru. Och det är när bonden hittar sin fru, som vi alla andra får upp hoppet om att det går. Att det går att finna den stora kärleken genom att offra sitt privatliv. Någonstans så har vi hamnat i ett läge som för inte allt för många år sedan var ganska fult. Vi säljer oss själva och folk i vår omgivning för att finna kärleken. Vad är det som gör våra handlingar idag mer legitima? För några år sedan så var spray-date någonting fult. Match-making var ett tabuämne, och att företag tjänade pengar på det var näst intill vidrigt. Nu är det en del av vår vardag. Vem har inte, eller åtminstonde har haft, ett konto på spraydate eller match.com? Min fråga är väl då - hur många av alla dessa konton leder till den stora kärleken?
För att det är ju dit vi alla vill. Vi lägger så mycket pengar och tid på att finna någon att bilda familj med. Hur gjorde man innan internet? Hur gjorde alla innan match-making-industrin fanns? Blev inte folk kära då?
Drinkar, shots och vin i alla dess former är en del av singellivet. Lika som timmar i krogköer och på dansgolv. Vi kan alla försöka med att påpeka att vi lägger all denna tid för att vi tycker att det är kul. För att ja, det är kul. Till en viss del. Det är så pass kul att ingen av oss skulle nog ens tveka på att välja en lugn kväll hemma med sin älsklinng framför partykvällen. Hur mycket vi än vill spendera tid med tjejerna på krogen, minglandes med en tjejig drink i handen - så slår det ändå aldrig "familjelivet". För att hur mycket vi än kan sucka över vännerna som sitter hemma med älskling och barn, så är det ändå dit vi alla vill.
Hur kommer det sig att vi så desperat letar efter någon att dela vår tillvaro med? Vi sätter oss i situationer som kan vara helt fantastiska men också kan vara katastrofala - bara för att vi jagar efter den stora kärleken. Vi kan finna oss själva i valet och kvalet om vem vi vill vara med, eller inte, bara för att vi är så rädda för att välja fel. Istället för att bara låta livet hända. Vi kämpar så hårt för att uppnå någonting som ändå inte går att tvinga fram. Vi deltar i reality-shower på tv för att finna den stora kärleken. Vi delar med oss av hela vår misär inför svenska folket, bara för att vi har så svårt för att vara ensamma.
Och ja, ibland så händer det. Ibland så finner bonden sin fru. Och det är när bonden hittar sin fru, som vi alla andra får upp hoppet om att det går. Att det går att finna den stora kärleken genom att offra sitt privatliv. Någonstans så har vi hamnat i ett läge som för inte allt för många år sedan var ganska fult. Vi säljer oss själva och folk i vår omgivning för att finna kärleken. Vad är det som gör våra handlingar idag mer legitima? För några år sedan så var spray-date någonting fult. Match-making var ett tabuämne, och att företag tjänade pengar på det var näst intill vidrigt. Nu är det en del av vår vardag. Vem har inte, eller åtminstonde har haft, ett konto på spraydate eller match.com? Min fråga är väl då - hur många av alla dessa konton leder till den stora kärleken?
För att det är ju dit vi alla vill. Vi lägger så mycket pengar och tid på att finna någon att bilda familj med. Hur gjorde man innan internet? Hur gjorde alla innan match-making-industrin fanns? Blev inte folk kära då?
Mr BIG
Nej, det har inte med storleken att göra. Men alla som någon gång har sett "Sex and the city" vet vad och vem som menas. Sedan serien startade för ett antal år sedan så har begreppet Mr Big mer och mer blivit känt.
Mr Big är den stora kärleken som man alltid tycks komma tillbaka till. Den stora kärleken som aldrig verkar gå ur systemet, oavsett vilket eller hur mycket vatten som tycks rinna under bron. Den där stora kärleken som hjärtat alltid klappar lite extra för, trots att det aldrig verkar kunna bli.
Efter många år kom till slut filmen "Sex and the city - The movie" och helt plötsligt så kom hoppet tillbaka, om att det någon gång kommer att kunna bli. Att den stora kärleken faktiskt kan vara på riktigt, bara man låter tiden bli den rätta.
Men hur vet man att den där förälskelsen är en Mr Big? Hur många år ska det sitta i för att man ska våga tro att det kommer att hända - någon gång? Eller är det antalet gånger som det händer "fram och tillbaka" som avgör? Eller vet man bara om det är den stora kärleken?
Och handlar det egentligen om att bara låta tiden bli rätt? Eller måste man agera? Och om man måste agera - vad måste man då göra?
Ni alla Mr Big där ute, ni kanske inte vet vilka ni är. Men oj, vad det är någon som älskar er över allting annat. På ett sånt där knasigt vettigt, men ändå inte, sätt. Jag vet inte hur ni ska förstå vems Mr Big ni är, men ett tips kan ju vara att titta tillbaka på de senaste åren och se om det är någon speciell som alltid tycks återkomma. För att jag tror att alla som är någons Mr Big, har någon som är något motsvarande. Jag vill i alla fall tro det... Jag vill ju gärna hoppas på att jag har en chans! En till...
Mr Big är den stora kärleken som man alltid tycks komma tillbaka till. Den stora kärleken som aldrig verkar gå ur systemet, oavsett vilket eller hur mycket vatten som tycks rinna under bron. Den där stora kärleken som hjärtat alltid klappar lite extra för, trots att det aldrig verkar kunna bli.
Efter många år kom till slut filmen "Sex and the city - The movie" och helt plötsligt så kom hoppet tillbaka, om att det någon gång kommer att kunna bli. Att den stora kärleken faktiskt kan vara på riktigt, bara man låter tiden bli den rätta.
Men hur vet man att den där förälskelsen är en Mr Big? Hur många år ska det sitta i för att man ska våga tro att det kommer att hända - någon gång? Eller är det antalet gånger som det händer "fram och tillbaka" som avgör? Eller vet man bara om det är den stora kärleken?
Och handlar det egentligen om att bara låta tiden bli rätt? Eller måste man agera? Och om man måste agera - vad måste man då göra?
Ni alla Mr Big där ute, ni kanske inte vet vilka ni är. Men oj, vad det är någon som älskar er över allting annat. På ett sånt där knasigt vettigt, men ändå inte, sätt. Jag vet inte hur ni ska förstå vems Mr Big ni är, men ett tips kan ju vara att titta tillbaka på de senaste åren och se om det är någon speciell som alltid tycks återkomma. För att jag tror att alla som är någons Mr Big, har någon som är något motsvarande. Jag vill i alla fall tro det... Jag vill ju gärna hoppas på att jag har en chans! En till...
"Du är bra, men..."
Vad är mitt "men..."?
Ja. Vad har jag för "men" egentligen? Om någon skulle berätta om mig, vad skulle de säga då?
"Hon är en trevlig tjej, men..."
"Hon är schysst. Ser bra ut. Tränar en del. Men..."
Men - vadddå?!? Men... Men... "Men hon jobbar mycket." -Det var förr. "Men hon har en hund." -Eller?
Alla har i ju ett "men". Min första pojkvän - han var fantastisk på många sätt och vis, men han var rätt svartsjuk. En annan pojke - hur gullig som helst! Men förstod inte förens efteråt att parkettgolv förstörs av 100 tända värmeljus direkt på parketten... En annan var också helt fantastisk (ser vi ett mönster här, eller är det bara ett skönt ord?!?) men jag fixade inte riktigt att han "party-hånglade" med sin killkompis (Eeh!?). Eller så flingar man lite med någon som är "skitsnygg MEN kanske inte så smart" eller "hur smart som helst MEN inte så snygg kanske".
Det finns alltid ett "men", vilket är mitt?
Ja. Vad har jag för "men" egentligen? Om någon skulle berätta om mig, vad skulle de säga då?
"Hon är en trevlig tjej, men..."
"Hon är schysst. Ser bra ut. Tränar en del. Men..."
Men - vadddå?!? Men... Men... "Men hon jobbar mycket." -Det var förr. "Men hon har en hund." -Eller?
Alla har i ju ett "men". Min första pojkvän - han var fantastisk på många sätt och vis, men han var rätt svartsjuk. En annan pojke - hur gullig som helst! Men förstod inte förens efteråt att parkettgolv förstörs av 100 tända värmeljus direkt på parketten... En annan var också helt fantastisk (ser vi ett mönster här, eller är det bara ett skönt ord?!?) men jag fixade inte riktigt att han "party-hånglade" med sin killkompis (Eeh!?). Eller så flingar man lite med någon som är "skitsnygg MEN kanske inte så smart" eller "hur smart som helst MEN inte så snygg kanske".
Det finns alltid ett "men", vilket är mitt?
Betty Beauty
Det finns produkter för allt!
Här är en produkt för dig som vill göra din Betty fin. Och jag tänker göra som "The Doctors" - kalla "down there" för Betty. Och använder du den här produkten så kan du göra din Betty fin. Standardprodukterna är Black Betty, Auburn Betty, Blonde Betty, Brown Betty och Fun Betty (rosa). En nyhet nu är Sexy Betty - lila färg med en medföljande lavendelolja. En Malibu Betty fanns tydligen också... Blå.
Självklart så finns det även stenciler, så man kan styla på högre nivå. Varför inte ett hjärta? En julgran? Eller en ängel?
Det är ett måste att kika in på Betty Beauty.
Här är en produkt för dig som vill göra din Betty fin. Och jag tänker göra som "The Doctors" - kalla "down there" för Betty. Och använder du den här produkten så kan du göra din Betty fin. Standardprodukterna är Black Betty, Auburn Betty, Blonde Betty, Brown Betty och Fun Betty (rosa). En nyhet nu är Sexy Betty - lila färg med en medföljande lavendelolja. En Malibu Betty fanns tydligen också... Blå.
Självklart så finns det även stenciler, så man kan styla på högre nivå. Varför inte ett hjärta? En julgran? Eller en ängel?
Det är ett måste att kika in på Betty Beauty.
Januari
Vad är det för fel på januari? Är det "Nytt År - Nya Möjlighter" som lockar alla? Eller är det bara en skitmånad där alla är less och deprimerade?
Jag skulle nog inte kunna klara mig med ena handens fingrar om jag skulle börja räkna på hur många förhållanden som knakar i fogarna, om de inte till och med har avslutats. December och januari måste vara årets mörkaste månader - på alla sätt. Och ändå så vet vi alla att februari med tillhörande Alla Hjärtans Dag kommer ganska snabbt efter. Och ändå så ska vi på't och strula. Och varje år så sitter vi där på hjärtedagen och suckar över att vi aldrig har någon.
Handlar det om lagen om alltings jävlighet? Eller är det bara att vi har något konstigt behov av att tycka synd om oss själva, så vi ser till att vara riktigt ensamma på den enda dagen på året som vi absolut inte vill vara det på? Oavsett vilket så är det jävligt synd om alla stackare som faktiskt är ensamma på alla hjärtans dag!
Varför måste vi ens ha en dag då vi ska visa varandra kärlek? Borde vi inte göra det varje dag? Eller mer regelbundet än en dag per år?
Jag tycker att det borde vara dags att införa en "Alla singlars dag"! En dag då de som I N T E har någon kan få känna sig jävligt coola. Jag tycker i alla fall att det är dags för det snart. Jag ska bara komma på ett lämpligt datum...
Jag skulle nog inte kunna klara mig med ena handens fingrar om jag skulle börja räkna på hur många förhållanden som knakar i fogarna, om de inte till och med har avslutats. December och januari måste vara årets mörkaste månader - på alla sätt. Och ändå så vet vi alla att februari med tillhörande Alla Hjärtans Dag kommer ganska snabbt efter. Och ändå så ska vi på't och strula. Och varje år så sitter vi där på hjärtedagen och suckar över att vi aldrig har någon.
Handlar det om lagen om alltings jävlighet? Eller är det bara att vi har något konstigt behov av att tycka synd om oss själva, så vi ser till att vara riktigt ensamma på den enda dagen på året som vi absolut inte vill vara det på? Oavsett vilket så är det jävligt synd om alla stackare som faktiskt är ensamma på alla hjärtans dag!
Varför måste vi ens ha en dag då vi ska visa varandra kärlek? Borde vi inte göra det varje dag? Eller mer regelbundet än en dag per år?
Jag tycker att det borde vara dags att införa en "Alla singlars dag"! En dag då de som I N T E har någon kan få känna sig jävligt coola. Jag tycker i alla fall att det är dags för det snart. Jag ska bara komma på ett lämpligt datum...
Guide till kroppsspråket
GODA TECKEN
Böjer sig framåt = Lyhördhet
Benen aningen isär = Attraktion
Ögonkontakt = Uppriktighet
Matcher din andningstakt = På samma våglängd
Rör sig när du gör det = Själsfrändskap
Öppna handflator = Lyhördhet, inbjudan
Särade läppar = Åtrå
Ler inte bara med munnen, utan även med ögonen = Genuin glädje, attraktion
Rör vid dig = Åtrå, attraktion
Leker med håret = Attraktion, flört
Knäpper upp jacka eller skjorta = Välbefinnande, intresse
DÅLIGA TECKEN
Sammanbitna käkar = Otålighet, vrede
Korslagda armar eller ben = Försvarsställning
Håller ett finger mot haka eller läppar = Uvärdering, kritik
Ser sig omkring = Ointresse, leda
Tittar bort = Osäkerhet, oärlighet
Nickar för mycket = Ointresse, bristande uppmärksamhet
Kliar sig i nacken eller ansiktet = Otålighet, frustration
Kliar sig på näsan eller i ögonen = Redo att avfärda dig
Vänder och vrider på sig = Osäkerhet, nervositet
Stoppar händerna i fickorna = Känner sig otillräcklig eller osäker, ointresse
Hopsjunken hållning = Ointresse, leda
Leende som inte når ögonen = Ett försök att verka glad eller road
Böjer sig framåt = Lyhördhet
Benen aningen isär = Attraktion
Ögonkontakt = Uppriktighet
Matcher din andningstakt = På samma våglängd
Rör sig när du gör det = Själsfrändskap
Öppna handflator = Lyhördhet, inbjudan
Särade läppar = Åtrå
Ler inte bara med munnen, utan även med ögonen = Genuin glädje, attraktion
Rör vid dig = Åtrå, attraktion
Leker med håret = Attraktion, flört
Knäpper upp jacka eller skjorta = Välbefinnande, intresse
DÅLIGA TECKEN
Sammanbitna käkar = Otålighet, vrede
Korslagda armar eller ben = Försvarsställning
Håller ett finger mot haka eller läppar = Uvärdering, kritik
Ser sig omkring = Ointresse, leda
Tittar bort = Osäkerhet, oärlighet
Nickar för mycket = Ointresse, bristande uppmärksamhet
Kliar sig i nacken eller ansiktet = Otålighet, frustration
Kliar sig på näsan eller i ögonen = Redo att avfärda dig
Vänder och vrider på sig = Osäkerhet, nervositet
Stoppar händerna i fickorna = Känner sig otillräcklig eller osäker, ointresse
Hopsjunken hållning = Ointresse, leda
Leende som inte når ögonen = Ett försök att verka glad eller road
Så nu vet ni! Svårare än så här är det inte. Eller? Om man läser "I Värsta Fall - En Överlevnadshandbok För Dating & Sex" (Richters förlag) så får du hjälp i alla situationer som du kan komma att ställas inför när du dejtar. Man får t.ex. veta hur man dumpar en usel dejt, hur man får upp ett blixtlås som har fastnad, hur man fejkar en orgasm och nyktrar till fort etc. etc. Är inte något av det intressant så kan man i alla fall få veta hur man har sex i ett trångt utrymme.
Härligt! Man kommer aldrig mer att känna sig vilsen på en dejt. Kanske inte en bestseller, men nästan ett måste i bokhyllan för singeltjejer i åldern 20-30-isch.
Enjoy!
Härligt! Man kommer aldrig mer att känna sig vilsen på en dejt. Kanske inte en bestseller, men nästan ett måste i bokhyllan för singeltjejer i åldern 20-30-isch.
Enjoy!
Celibat
Jag råkade ramla över en artikel om celibat. Hur kul var inte det att läsa!?!
"(...) Att leva i celibat betyder inte att vara sexuellt avhållsam utan att det är avhållsamhet från sexuellt umgänge det handlar om. Man kan alltså vara väldigt sexuellt aktiv genom fantasier och onani, men inte med andra."
Jag tycker att det roliga är att de faktiskt har använt sig av ordet V Ä L D I G T! Man kan ligga hemma och onanera hela dagarna men ändå leva i celibat. Ja, jag köper den. Men ni måste hålla med om att det låter grymt kul!
"(...) En del lever i celibat mog sin vilja. Det kan bero på att de inte hittar rätt person att dela sitt sexuella behov med (...) Om du lever i celibat mot din vilja, och känner att det är ett problem, kan du ta kontakt med en kurator (...)"
Det kanske inte är så jäkla kul, egentligen!?! Men jag upplevde faktiskt artikeln otroligt roande, i alla fall under den tiden som det tog att läsa den. Du kan läsa hela själv genom att klicka här. Där kan du läsa om det som faller in under rubriker som "Är det farligt att inte ha sex?" och "Sök vård".
Min fråga är ju varför man ska ringa till Landstinget för att få hjälp med sitt celibat? Ett besök som kostar kring 100-lappen, per besök. När du kan gå till krogen före entré-avgift och bjucka på två stor stark. Har du tur så kanske du lyckas på Happy Hour. Då kan du antingen bjuda på dubbelt så mycket, dubbelt så många eller ta hälften själv och sänka kraven...!
"(...) Att leva i celibat betyder inte att vara sexuellt avhållsam utan att det är avhållsamhet från sexuellt umgänge det handlar om. Man kan alltså vara väldigt sexuellt aktiv genom fantasier och onani, men inte med andra."
Jag tycker att det roliga är att de faktiskt har använt sig av ordet V Ä L D I G T! Man kan ligga hemma och onanera hela dagarna men ändå leva i celibat. Ja, jag köper den. Men ni måste hålla med om att det låter grymt kul!
"(...) En del lever i celibat mog sin vilja. Det kan bero på att de inte hittar rätt person att dela sitt sexuella behov med (...) Om du lever i celibat mot din vilja, och känner att det är ett problem, kan du ta kontakt med en kurator (...)"
Det kanske inte är så jäkla kul, egentligen!?! Men jag upplevde faktiskt artikeln otroligt roande, i alla fall under den tiden som det tog att läsa den. Du kan läsa hela själv genom att klicka här. Där kan du läsa om det som faller in under rubriker som "Är det farligt att inte ha sex?" och "Sök vård".
Min fråga är ju varför man ska ringa till Landstinget för att få hjälp med sitt celibat? Ett besök som kostar kring 100-lappen, per besök. När du kan gå till krogen före entré-avgift och bjucka på två stor stark. Har du tur så kanske du lyckas på Happy Hour. Då kan du antingen bjuda på dubbelt så mycket, dubbelt så många eller ta hälften själv och sänka kraven...!
Män är från Mars - Kvinnor är från Venus
"Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor..." Egentligen är det lika bra att inse det - vi kommer från olika planeter. Vi män och kvinnor. Och egentligen är det underligt att vi någonsin kan mötas. Med den här jämförelsen visar läkaren John Gray hur de vanligaste konflikterna uppstår mellan män och kvinnor. Han ger råd om hur vi rent praktiskt skall hantera dessa skillnader, och hur förståelsen mellan parterna kan öka."
Så låter bakside-texten till boken "Män är från Mars - Kvinnor är från Venus" av John Gray (Brombergs 1992).
Jag påbörjade boken igår. Har tagit mig igenom inledningen och första kapitlet i boken som hittills verkar relativt trångsynt. Grunden för hela boken bygger på att kvinnor har och lever för känslor - män bryr sig inte om känslor utan fungerar mer som hundar, mår bra så länge de får beröm och uppskattning.
Men jag vill inte vara trångsynt, så jag tänker ge boken en chans. Det kanske står något vettigt i den. Tydligen så har boken fått en del uppmärksamhet, och inledningen syftar till att det ligger mycket forskning och undersökningar bakom det som till slut blev en bok. Kanske kan den ge kvinnor och män någonting, kanske inte. Jag är beredd att ge den en chans genom att offra några kvällar till förmån för läsning.
Jag återkommer så snart den är slutläst.
Jag blöder kärlek
Jag vet inte om den är sjukt bra, eller inte. Men det är ett fint bildspel - och tanken bakom låten gör den bra.
Kan man vara vän med sitt ex?
Kan man gå från vänskap till kärlek, och sen tillbaka till vänskap? Kan man älska på olika sätt, efter varandra?
Man brukar alltid säga att vänskap kan bli kärlek, men kärlek kan aldrig gå till vänskap. Är det så?
Jag har alltid velat tro att man kan, som vuxna människor, inse att kärleken som krävs för ett livslångt förhållande kanske inte finns där, utan att istället ta vara på vänskapen. Att man kan gå från att vara sängkamrater till att älska varandra på ett platoniskt plan. Finns det någon regel som säger att bara för att man har "sexxat" (jag använder mig av ett Elvis-citat) så kommer man inte att kunna hålla sig borta? Så om jag har legat med någon, så kommer det att hända igen - förr eller senare? Måste det verkligen vara så?
Jag vill ju gärna tro att man faktiskt kan vara vänner. Och det är nog en tanke som jag gärna håller fast vid, fast jag gång på gång får se att det antagligen inte fungerar. Jag är "vän" med något eller några av mina ex. Men om jag tänker efter så ställs den vänskapen oftast på paus så snart någon av oss träffar någon annan som vi väljer att kalla för pojk- eller flickvän. Är det för att vi själva inte tycker att det är helt okej att vara kompis med våra ex, eller är det för att vi är rädda för att respektive inte skulle uppskatta det? Och om det inte handlar om vår egen osäkerhet, vad är då problemet? Om jag är kompis med mitt ex, och jag inte skulle någonsin kunna tänka mig att vara intim med personen igen, då borde det ju inte vara något problem att fortsätta umgås, eller?
Anta att jag håller kvar vid min ex-kompis. Hur presenterar man då denna vän för sin nyblivna pojk- eller flickvän? Presenterar man personen som "en vän" eller som "ett ex som jag tycker om att hänga med"? Hur relevant är informationen "ex", egentligen? Är det att ljuga eller undanhålla viktig information om man inte berättar att man har haft ett mer eller mindre intimt förhållande med personen? Och var går gränsen egentligen, vid några dejtar, kyssar eller sex?
Till syven och sist så kommer det väl egentligen till den stora frågan - ska kärlek vara så satans komplicerad? Ska det inte bara vara enkelt, och helt fucking underbart? I min fantasi så är det ju helt fantastiskt! Allting är som på små rosa moln i början - och kanske till viss del hela tiden (med viss verklighetsförankring).
